Svenska kyrkan och de sårbara teologistudenterna   

Kalle Lundahl  
Studenter.

å Svenska kyrkan slopa kravet att man måste vänta i fem år innan man kan söka på nytt till en antagningskonferens, skriver debattören. 

Debatt | 10

Jag föreslår att de kandidater som har fått avslag när de vill bli präster ska kunna söka sig till ett annat stift där en annan biskop gör en ny bedömning.

Vägen att bli präst är lång och krokig. Den innehåller en rad regler som i många fall är onödigt hårda. Jag föreslår mer flexibilitet.

Svenska kyrkan informerar på sin hemsida under rubriken ”att bli präst” att ”vara präst är en av Svenska kyrkans vigningstjänster. Det innebär att du måste bli antagen som prästkandidat av biskopen i ett av Svenska kyrkans tretton stift innan du kan ansöka till prästutbildningen vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Du tar själv kontakt med det stift där du önskar prästvigas.”

Vad som inte informeras här är att om du inte lyckas bli antagen som prästkandidat av biskopen vid en antagningskonferens måste du vänta i hela fem år innan du kan söka på nytt. Det är hårda bud då du har förmodligen redan investerat flera år på din teologiutbildning. Vågar du fortsätta på din utbildning om du har fått avslag?

Svenska kyrkan står nära de utsatta och sårbara i samhället. Men i det här fallet står Svenska kyrkan inte nära de som står henne närmast; de sårbara är teologistudenterna som står i öronen upp i studieskulder.

Jag medger att femårsregeln har ett nobelt syfte: att se till olämpliga kandidater inte blir präster. Hur kan man skydda de sårbara studenterna samtidigt som kyrkan ser till att olämpliga personer inte blir präster? Jag föreslår att de kandidater som har fått avslag att söka sig till ett annat stift där en annan biskop gör en ny bedömning.

Det är orimligt att en biskops ord ska gälla för hela rikets tretton stift i hela fem år. Svenska kyrkan måste respektera stiftsgränserna. Det som en biskop säger i Skara borde inte gälla i Norrland och tvärtom.

Ibland kan det helt enkelt vara bara frågan om personkemi mellan kandidaten och biskopen som leder till att kandidaten förlorar fem år.

Har man inte psykologer närvarande på en antagningskonferens? Är inte psykologerna där mer för fasadens skull? Biskopen ju bestämmer allt. Biskopen har makt att både förgöra och lyfta en kandidat.

Må Svenska kyrkan slopa kravet att man måste vänta i fem år innan man kan söka på nytt till en antagningskonferens. Jag anser också att varje stift ska få besluta för sig självt.

Jag uppmanar Svenska kyrkan att tänka på sina sårbara teologistudenter.

Kalle Lundahl                                                                                                                                                                                                    

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Präst Utbildning Biskop
10 Kommentarer Logga in för att kommentera
13 Kommentarer Logga in för att kommentera

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

About text formats

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Antagningskonerensen
Kanske borde man göra antagningen mer enhetlig? Med en gemensam antagningskonferens för alla de 13 stiften? Idag (eller för några år sedan) är/var innehållet och förfaringssättet på antagningskonferensen mycket olika i de olika stiften. Det är/har varit stor variation på hur man intervjuar, vad man frågar om och hur man bedömer svaren. Också stor variation på utbildningsnivå och kunskap hos dem som intervjuar. Det är då det riskerar att bli godtyckligt och att personkemi och egna preferenser hos intervjuarna kan få för stor betydelse. Det torde vara viktigt att intervjuarna är utbildade för sitt uppdrag - har gedigna kunskaper i samtalsmetodik, teologi, psykologi och diakoni - och ställer samma frågor till alla och ställer följdfrågor och fördjupningsfrågor för att säkerställa att man tolkat kandidaten korrekt. Då behövs förstås också tillräckligt med tid för intervjuerna.
C Westermark
Gör som Värnpliktsverket. Mönstring först, utbildning därefter för de som klarat mönstringen. Enkelt,effektivt och rationellt. Man skickar inte hem en värnpliktig efter halva tiden för att en furir inte gillar hans uppsyn. Alternativet är att förordna en offentlig försvarare för prästkandidaten inför mötet med biskopen.
J.W
Fast alla ska inte vara präster, visst att de förekommer nekanden på felaktiga grunder. Men då ska vederbörande inte söka sig till ett nytt stift, då bör själva organisationen ses över. De är på tok för många olämpliga personer som gått vidare till vigning. Sätt högre krav på att kandidaterna inte bara är rotade i kyrkans lära utan även hos sig själva. Sett så många personer under min studietid som läst teologi men som uppenbarligen inte ska vara herdar för en församling. Antingen tror de på en helt annan gud än den treenige Guden, eller så har de sp djupa problem att de bara kommer ställa till besvär i församlingarna de kommer till. En antagning ska inte vara snäll, den ska sålla bort de personer som inte ska släppas fram till vigning. Svk borde införa krav på en längre praktikperiod, minst ett halvår i församling innan en aspirant ens kan söka in, oavsett om det är för diakon eller präst. Gör en gedigen koll på personen så slipper såväl aspirant som antagningsnämnd göra bort sig.
Sören Olsson
Det är alltid viktigt med en second opinion, särskilt vid ett så betydelsefullt tillfälle. Kanske skulle antagningen behövas göras i början av utbildningen så att studenterna visste vad de hade att förhålla sig till. Det finns ett stort behov av präster i Svk de närmaste åren. Det betyder inte att kyrkan skall sänka sina krav på att få bra präster. Men behandla alla som söker till detta yrke med respekt och omsorg
Kalle Lundahl
Jonas Eek skrev en ledare förra veckan med titeln ”Kyrkan borde bli mer som Liseberg.” Han skriver att ”alla nyheter till trots, Lisebergs grej är fortfarande densamma: fantasi, magi, eskapism, lek, gemenskap. Och spunnet socker.” Jonas Eek hoppas på att fler hittar till kyrkan. Till det behövs en mer välkommande och lekfull attityd. Denna attityd borde appliceras även på antagningskonferensen där framtida präster och diakoner väljs. I stället för att göra antagningskonferensen till en hemsk och fruktad händelse kan kyrkan dra inspiration från Liseberg: Präst- och diakonkandidaterna kan jämföras både med framtida anställda på ”Liseberg” och dess gäster som ska prova på ”grejen.”
Antagningskonferensen
Ja, istället för att utgå från frågeställningen "Vem behöver vi underkänna/avföra?" borde man kanske ha mera fokus på "Hur kan vi göra så att varje person här kommer till sin rätt?" på antagningskonferenserna. Så att kandidaterna känner sig sedda, mötta och förstådda, oavsett om de sedan blir godkända eller inte. Det görs säkert redan idag inom de olika stiften men är ett perspektiv som kanske kan utvecklas ännu mera.
Kalle Lundahl
Jag vill anknyta - återigen – till Jonas Eeks artikel där han förespråkar att Kyrkan borde bli mer som Liseberg: Låt oss leka med tanken att du får avslag på din ansökan att bli präst eller diakon på ”Liseberg.” Kyrkan ska ge dig möjlighet att åka till en antagningskonferens i ett annat stift redan om några månader. Här är mitt drömscenario: Säg att du har fått avslag i Göteborgs stift, i ”Liseberg.” Nu kan du prova Skara stift, ”Skara Sommarland.” Kanske du passar mycket bättre där än i Göteborg. Det är också möjligt att du inte gillar Skara Sommarland. Då åker du till ”Gröna Lund” i Stockholm. Nej, vi ska inte ha en enda antagningskonferens som gäller för hela landet. Det är som att slopa Liseberg och Skara Sommarland och att ha endast Gröna Lund. De tretton stiften ska tävla mellan varandra att ha de attraktivaste ”nöjesparkerna”.
Antagningskonferensen
Även om man inte gör en gemensam antagningskonferens kan konferenserna kanske göras mera enhetliga? Att man ger alla kandidater i hela landet samma förutsättningar i form av: samma frågebatteri, tillräckligt tidsutrymme för intervjuerna, grundläggande kunskaper i samtalsmetodik, teologi och diakoni hos dem som intervjuar. Det kan nog också vara bra att ta bort observationen av hur kandidaterna samspelar med varandra under antagningskonferensen. Det går inte att dra några relevanta slutsatser av hur en person fungerar på en arbetsplats i ett arbetsliv och gentemot församlingsbor utifrån att observera hur personen blir tillsammans med ett gäng nervösa kandidater, som alla känner sig iakttagna och ifrågasatta. Är det fel att gå undan om man har ont i huvudet? Är det rätt att gå i dialog med de som syns och hörs och tar mycket plats? Eller ska man försöka vara i den stillsamma mitten? Ingen vet vad som är rätt svar. Tror att en del tidigare konferenser fokuserat för mycket på "Hur skiljer vi agnarna från vetet?" istället för "Hur gör vi så att varje person här kommer till sin rätt?" så att kandidaterna känner sig sedda, mötta och förstådda oavsett om de sedan blir godkända eller inte.
Antagningskonferensen
Men det jag refererar till ligger ett antal år bakåt i tiden, så det är möjligt att det har utvecklats och att det är annorlunda idag.
Kalle Lundahl
Finns det någon i Svenska kyrkan som håller med Jonas Eek att Svenska kyrkan borde bli mer lik Liseberg? Undertecknad tycker att antagningskonferensen ska bli ett pluralt och ett lustfullt fenomen, dvs. antagningskonferenser ska bli som nöjesparker, som man kan besöka som på en Sverigetur: om man får nej på Antagningskonferensen i Skara – Skara Sommarland – kan man åka till nästa nöjespark, låt oss säga Antagningskonferensen Gröna Lund. Skämt åsido – min uppfattning är att fotfolket, prästerna, i Svenska kyrkan gör ett väldigt bra jobb. Men det är generalerna, biskoparna, som skapar stor skada. Detta bevisas av den likgiltighet som de visar mot de sårbara teologistudenterna. Ingen biskop har rört ett finger sedan min artikel utkom i maj.