Politisk islam ska bemötas politiskt. Svenska kyrkan ska skiljas från staten och utsättas för samma politiska analys och argumentation som gäller för andra politiska, ideella och kommersiella aktörer.
Sameh Egyptson konstaterar (KT-debatt 31/1 -19) att Svenska kyrkan har gått i fundamentalisternas fälla. Så länge vi inte klippt banden fullt ut mellan staten och Svenska kyrkan är Sameh Egyptsons analys en partipolitisk angelägenhet utanför Svenska kyrkan. Sveriges saknar en vass religionspolitik som särskilt sakpolitiskt område.
Vi ska upprätthålla förståelse och respekt för Sverige som en framtida sekulär rättsstat som vilar på den västerländska judisk-kristna traditionen, då krävs tydligt tillämpad religionsfrihet med rättigheter och begränsningar som gäller så likvärdigt som möjligt för alla medborgare oavsett deras religiösa hemvist eller ingen alls.
Politiker ska ha förmåga att hålla isär politik och religion i sitt lagstiftningsarbete. Svenska kyrkan, å sin sida, må utifrån sina urkunder, dogmer och tidsanpassade traditioner påverka samhällets sociala och juridiska ramverk genom förkunnelse och opinionsarbete.
Men så länge banden mellan staten och Svenska kyrkan inte brutits fullt ut, har Svenska kyrkan också att försvara sitt agerande gentemot politikerna. Detta oavsett om avsikten är att agera partipolitiskt obundet, med eller utan politisk udd eller till och med i en ambition att påverka samhällsutvecklingen utan politiska konsekvenser.
En sista länk mellan staten och Svenska kyrkan regleras i Lagen om svenska kyrkan (SFS 1998:1591). Den stipulerar att Svenska kyrkan ska vara evangelisk-luthersk, demokratiskt uppbyggd och bedriva en rikstäckande verksamhet. Även organisationsstruktur, offentlighetsprincip och kyrkoavgift beskrivs i lagen.
I religionsfrihetens namn ryms inte vilka handlingar som helst - och inte heller samhällsomstörtande opinionsbildning med hot och våld – inom svensk lag.
Men i sin ambitiösa religionsdialog rör sig Svenska kyrkan i ett farligt gränsland.
Så länge Svenska kyrkan inte kritiserar eller väjer för diskussionspartner som företräder den extremistiska islam som ytterst agerar för sharialagar, legitimerar Svenska kyrkan dessa krafter. Att agera för sharialagar, som inte accepterar demokrati i vår tillämpning, är per definition att agera sakpolitiskt.
Politisk islam ska bemötas politiskt. Svenska kyrkan ska skiljas från staten och utsättas för samma politiska analys och argumentation som gäller för andra politiska, ideella och kommersiella aktörer.
Huruvida Svenska kyrkans kontroversiella religionsdialogiska strategi ryms inom ramarna för Lagen om Svenska kyrkan är inte rättsligt prövat.
Ingen seriös försvarare av den sekulära, demokratiska rättsstaten ser Svenska kyrkan som en nödvändighet – tvärtom är den en statens obsoleta kvarnsten.
Svenska kyrkan måste inom överskådlig tid skiljas från staten och inordnas under Lagen om trossamfund (1998:1593). Där definieras trossamfund som "en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst".
I religionsdialogens och religionsfrihetens namn uttalade sig ärkebiskop Antje Jackelén i HD och Sydsvenskan den 23/2 -20: ”Vi kommer att kritisera extremism men vi kommer inte att vara en front mot islam”.
Sådana uttalanden hör hemma inom de religiösa samfunden. I det sakpolitiska arbetet utanför kyrkan behövs istället starkare lagstiftning inom ramen för religionsfriheten såsom den statueras i FN:s mänskliga rättigheter.
Ulf Lönnberg
Stockholm
LÄGG TILL NY KOMMENTAR