Det borde vara på sin plats att kyrkan gör en rejäl uppryckning innan den nya psalmboken är påbörjad.
”Nog vet jag att det förr i världen fanns gott om folk, som inte visste vad rädsla vill säga.”
Så inleder Selma Lagerlöf sin trilogi Löwensköldska ringen. Denna mening får utgöra avstamp, för mitt inlägg. Jag tillhör en ljuvlig kyrka i ständig förnyelse, nya infallsvinklar, nya tolkningar, Kristus gör sig alltmer synlig. ”Jag är till för er.”
Samtidigt förbluffas jag över den slätstrukna kommersialism som är på väg att ta över område efter område ifrån kyrkans skogar till hur kyrkan ska presentera sig på nätet, hur hennes kyrkoherdar ska agera, Mässor ska utföras och till vilken musik i så fall. För några år sedan talade jag om en kyrka som riskerar att bli förflackad. Nu talar jag om en kyrka som riskerar att förintas helt och hållet, för att i stället bli till en av många välgörenhetsinrättningar. Jag vill betona att detta med välgörenhet i sig är gott, men vår kristna lutherska kyrka innehåller så mycket mer.
För trettiofem år sedan sjöng jag i en kyrkokör. Organisten som ledde oss heter Eivor Henriksson och hon tillhör det där speciella släktet som kan dra människor till sig. Minst sjutton söndagar per termin sjöng kören i kyrkan. Inte alla varje gång, tillräckligt många emellertid för att bilda en kör. Hennes orgelspel skulle lätt kunna beskrivas som ”organiskt”. Det var med kött, blod och knivskarp musikalitet som hon ibland spelade både preludier och postludier.
Hon såg till att kören lärde sig att tolka texter och musik. Hela psalmboken användes. Ofta fick vi sjunga de psalmer som valts till söndagens gudstjänst, i stämmor. Vid högtidliga tillfällen hade hon de bästa solisterna. Rolf och Raymond Björling och ”The real group” för att nämna några.
I dag kan en person anställas som kyrkomusiker på en heltidstjänst, som inte kan spela efter noter. Som egentligen inte behärskar något instrument till fullo, och som saknar någon som helst förankring i Svenska kyrkan eller kännedom om hennes musik, vare sig det gäller psalmer eller liturgi. Samtidigt som detta sker, är det fullt möjligt att göra sig av med en nyutexaminerad organist i en annan församling på helt lösa grunder. Det är ju bara, när det inte finns några egentliga skäl, som församlingar inte kan avskeda någon. Annars skulle de naturligtvis göra det, utan tvingas till att köpa ut en ung organist, i detta fall, för ansenlig summa.
En ny psalmbok föreslås nu. Fast den gamla är excellent. Det borde vara på sin plats att kyrkan gör en rejäl uppryckning innan den nya psalmboken är påbörjad.
En förnyelseprocess som består i att låta våra dagars varma, kloka och kärleksfulla kyrka ta sitt musikaliska förvaltarskap på allvar.
Till att börja med spela in de 900 psalmer som finns nedtecknade i de fyra stämmor som koralböckerna föreslår. Gärna även de äldre arrangemangen.
Dela upp psalmerna på olika församlingar. Där lär finnas 1 316 församlingar. Det skulle innebära att flera församlingar kan ta sig an äldre arrangemang och på så vis ytterligare förhöja vår musikskatt med dalakoraler, den allra äldsta kyrkomusiken och jazz.
I detta skulle finnas en stor kraft, som väntar på att få komma oss alla till godo.
Det är nog tur att man tillhör det där gamla släktet, som inte riktigt vet vad rädsla vill säga.
Ann-Christin Kristiansson
LÄGG TILL NY KOMMENTAR