Tondöv teologi på Kyndelsmässodagen?

Inför den gångna helgen fäste prästen Anna Frydenberg min uppmärksamhet på följande rader i reflexionen över Kyndelsmässodagens evangelium i Kyrkokalendern 2025–2026: 

”De som stod på templets trappor hade sin blick i skyn för att vara redo när Messias skulle komma ner, uppifrån. De många bönetofsarna och rätta familjebanden hjälpte dem inte, för ingen av dem såg barnet som bars förbi dem, mitt framför ögonen på dem.”

Det förefaller underligt, ja rentav tondövt, att rikta udden mot judendomen i en text som handlar just om en man som var ”rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst”.

I min bok Fönster mot Gud: Ikonernas budskap i Svenska teologiska institutets kapell i Jerusalem (Arcus 2011), som i text och bild handlar om Kyndelsmässodagens evangelium, var det viktigt för mig att Symeons judiskhet skulle synliggöras, eftersom det var just den som gjorde att han alls kunde vänta på Messias. Därför blev det närmast självklart att Symeon på institutets altartavla skulle bära manteln med hörntofsarna som han förvisso bar i lydnad för budet i 4 Mos 15:37–41, och som det lilla barnet i hans famn också snart skulle bära (Matt 9:20). Som framgår av beskrivningen av dessa tofsar utgör de ett förbundstecken som gott kan jämföras med kyrkans sakrament. Därför reciteras texten i 4 Mos 15 omedelbart efter den judiska ”trosbekännelsen”, Shema (5 Mos 6:4–9), i synagogans gudstjänst.

Uppenbarelsens ljus kommer från Ordet som Anden gör levande, och det Ordet har det judiska folket burit och tillämpat längre än några andra på jorden – och gör det än idag. Det är värt att påminna om att exempelvis helgandet av den förstfödde sonen som skedde när Jesus frambars i templet fortfarande praktiseras som en påminnelse i handling om att Guds förbund med sitt folk varar från släkte till släkte. Ritualet finns i den judiska bönboken.

Levande judendom kan alltså öppna ett fönster för kristna till Nya testamentets värld och till djupa skatter som kanske ligger där fördolda för oss kristna. Gamla testamentet (GT) är inte så gammalt som det låter och borde av kristna hellre kallas för Gemensamma testamentet (GT).

Det är tänkvärt att det vi kristna säger om judendomen alltså inte enbart handlar om människor i förfluten tid utan berör judar av kött och blod år 2026. Tyvärr är citatet ovan i innehåll och ton inte ovanligt. Det verkar som om många – förmodligen oftast omedvetet – tänker att evangeliets lyskraft blir större om det kontrasteras mot en mörk judendom.

Samtalsdokumentet Guds vägar, som antogs av kyrkomötet 2001, alltså för 25 år sedan, och som kommit i nytryck för tre år sedan, förpliktar oss att ”arbeta för att få bort sådant som kan tolkas som (min kurs.) antisemitism eller förakt för det judiska folket och försvara dess rätt till sin historia, sin tro och sina seder”.

Den andefyllde Symeons profetia gick i uppfyllelse, annars skulle vi senkomlingar fjärran ifrån inte haft en aning om vad som skedde den gången. Sin lovsång avslutar han med ett tvåfaldigt löfte om barnet: ”...ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel”.

Visst behöver vi då med honom tacka för vad Gud har berett åt alla folk alltsedan löftet till Abraham i 1 Mos 12:3, vilket sedan ger eko genom hela Bibeln. Men låt oss inte glömma andra ledet utan fråga oss vad Symeons ord om ”härlighet åt ditt folk Israel” kan innebära, och på vilket sätt det får genljuda i våra gudstjänster och i vår förkunnelse. Det kanske kan hjälpa oss att undvika en respektlös, rotlös och tondöv teologi.

Göran Larsson