Trons språk finns i dialogen

Charlotte Björck
Foto: Getty

Kanske skulle det bli lättare att använda det teologiska språket utåt om vi vågade vara mera öppna med olik­heterna som finns mellan troende.

REPLIK

Svar till Susanne Wigorts Yngvesson KT nummer 50, ”Har teologins begrepp blivit obrukbara?”

Tack för en viktig fråga, som får oss att tänka vidare. En ­tanke jag fick är att fördjupa sam­talet just i den stunden då människors världar snuddar vid varandra, men vi lätt hastar förbi. Att se om det finns tid att fördjupa våra frågor till varandra. Fånga tillfället i flykten. Det kunde vara ett sätt att hålla språket levande.

Men det behövs kanske också något övergripande? Det blir förstås, som du belyser, helt andra förutsättningar när det teologiska språket inte längre delas på en strukturell nivå i samhället, som tidigare.

Hur har andra gjort? Kan vi se liknande erfarenheter hos dem som är bärare av andra ”tankesystem” (tro är förstås mera än ett tankesystem). Att deras språk inte längre är allmängiltigt? Hur gör de sig förstådda, i dag?

Eller kanske snarare, som du indikerar, hur har de gjort för att inte uppfattas som otalbara? Vad är det egentligen som gör att trons språk ibland verkar så glödande och tabu? Finns svaren där?

En annan tanke som dyker upp här är att vi var och en gestaltar vår egen tro på olika sätt, och tror lite olika. Tron är dels insatt i olika trostraditioner, dels har den individuella nyanser.

Kanske skulle det bli lättare att använda det teologiska språket utåt om vi vågade vara mera öppna med skiftningarna och olik­heterna som finns mellan troende. Kanske är det där vi behöver börja?

Att våga vara mera öppen med vår tro, och vårt tvivel – och tillåta sig själv och andra att uttrycka det som är viktigt för oss var och en. Och respektera varandra för det. Jag tänker att det blir en god bas, när man sedan talar med andra som inte delar ens språk.

Trons språk kommer alltid att finnas. I samtalen, i böckerna, i gestaltandet på olika sätt, och i hjärtat. Ett språk utvecklas och förändras ju ständigt, över tid men också i olika sammanhang. Och det är när vi talar med varandra som det blir levande.

Det är i samtalet vi kan undersöka teologiska och religiösa begrepp och fråga varandra vad de betyder för oss. Också i relation till vad de har betytt genom historien. Så det är kanske flera mötesplatser som behövs? Tid och rum, för dialog. Och att uppleva saker tillsammans.

Det skulle också vara ­intressant att under­söka orsakerna bakom att människor ryggar inför det teologiska språket och uppfattar att det blir predikande. Är det så på bred front, och vad beror det på i så fall? Har det med historien att göra? Att tron tidigare i Sverige inte bara kom inifrån en människa, utan var ett påbud utifrån.

Det är inte så länge sedan, bara några generationer bort. Och det finns måhända kvar i människors erfarenhet och kollektiva minne. Det kanske är där någonstans man behöver mötas – i erfarenheten av tro som en innerlig relation med en personlig Gud, och erfarenheten av en kyrka och ett samhälle som avkrävde människor en likriktad bekännelse. Det kanske är där samtalen ­behöver börja?

Charlotte Björck

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.