Har teologins begrepp blivit obrukbara?

Susanne Wigorts Yngvesson
Foto;Getty

Går det att tala och skriva populärt om teologi i vår kultur? Eller har vi blivit öar isolerade från varandra? Beroende på hur man svarar finns risken att kyrkan lämnar walk-over till psykologerna och filosoferna för att tolka livet. Men det vore att svika både kyrka och människa.

Nyligen skrev jag en experimentell text om Augustinus och passager i hans Bekännelser. Den grupp av akademiker från diverse discipliner som läste min stilistiska akrobatik hade svårt att förstå vad jag menade. Först misstänkte jag att texten var rörig eller otydlig, men det var förekomsten av ord som Gud, omvändelse och citat som ”Jag älskar dig, Herre, inte med tveksam övertygelse utan med full visshet” som gjorde texten svårbegriplig. Den uppfattades som predikande.

Var det sättet jag skrev på, undrade jag. Nej, det var något med orden som var obekvämt och underförstått inte passade in i ett populärvetenskapligt sätt att skriva.

Signalen är att en akademiker kan skriva om Gud, tro eller omvändelse som ­objekt för forskning, men att skriva som om jag förutsätter tron ”inifrån” Augustinus Bekännelser är att predika.

Akademikern i mig kan till viss del förstå synsättet: man bör ha distans till det som studeras samtidigt som vi påminns om att det inte finns någon neutral position. När en av dem sa att hen som läsare behöver vara religiös eller troende för att ta till sig texten, blev jag paff. Har vi alltså kommit så djupt in i sekulariseringen att centrala teologiska begrepp är obrukbara? Jag undrade om hen också menade att man behöver vara övertygad socialdemokrat för att förstå Henrik Berggrens biografi om Olof Palme. Nej, det var inte samma sak.

Hur har vi hamnat här? Varför är inte ett teologiskt språk användbart på samma sätt som andra discipliners begrepp? Mitt exempel är inte det enda. Jag frågar en 14-åring om han vill konfirmera sig. Han vet inte. Han förstår inte ens frågan eftersom ordet konfirmation är nytt för honom.

Ett annat exempel: i årets skörd av ­beviljade forskningsmedel från Vetenskapsrådet finns inte ett enda projekt med religionsvetenskaplig eller teologisk profil. Är det en slump? Kanske. Är teologer och religionsvetare sämre än andra på att skriva ansökningar? Eller finns det andra skäl?

Sedan några decennier beskrivs det svenska sekulära tillståndet som att svenskarna inte är troende men andligt sökande. Vi tror på ”något”. Vi är granskogsfolket. Det är väl fint, men ofarligt. Konturlöst och formbart efter behov. Religion som handelsvara, delvis frikopplad från trons begrepp och berättelser. Under decennier har vi i Sverige avprogrammerats från den bibliska horisonten och förlorat en kulturell och idébärande kunskapsgrund. Samtidigt som jag skriver det blir jag medveten om risken att uppfattas som en stockkonservativ bakåtsträvare som vill återinföra morgonandakt i skolorna.

Men frågan om språket och teologin går djupare än enskilda ställningstaganden om morgonandakter, religiösa friskolor eller bön under arbetstid. Sådana frågor är viktiga och hör till den politiska sfären. Men det jag talar om nu är en djupare dimension: de andliga och existentiella grundvillkoren för att vara människa. Det som Paul Tillich benämner kulturteologi.

Ska teologer och troende kristna lämna walk-over till psykologer, filosofer och konstnärer att tolka allt detta – alternativt vara med men använda psykologins språk? De bibliska texterna och de teologiska begreppen har kraft att upprätta både individer och folk. Inte bara genom att finnas givetvis, utan därför att orden utgår från ett gudomligt löfte. Kanske är det den sortens anspråk som gör teologins roll pinsam, obegriplig och obekväm i vår tid?

Jag har få svar på dessa frågor men jag iakttar att vi lever i en kulturell klyvning som har pågått en tid. Redan 1981 argumenterade teologen Alasdair MacIntyre i After Virtue att vi har förlorat förmågan att förstå varandra som samhällsgemenskap. Vi är öar isolerade från varandra som kan leva på samma plats men som tillhör olika livsvärldar. Han har fått kritik för att vara alltför pessimistisk, men också ­erkännande för sin iakttagelse.

Om trons språk går förlorat i det offentliga samtalet blir det svårt framöver att beskriva vad som menas med kyrkans identitet, att skriva nya psalmer som landar utan att tunna ut innehållet eller att göra politiskt motstånd utifrån den kristna trons grund utan att överge teologins begrepp. Om kyrkan och teologin överger sitt eget språk är det en förlust inte bara för kyrkan utan för varje människa som söker mening och motstånd.

Hur ska man i detta läge hitta balansen mellan att å ena sidan värna den kristna trons begrepp och dess idévärld, å andra sidan att inte proklamera trons språk och bli betraktad som en religiös galning ­eller en nörd som övervintrat under en trave teologisk litteratur från tusentals år ­tillbaka?

Susanne Wigorts Yngvesson

”De teologiska begreppen har kraft att upprätta både individer och folk. Inte bara genom att finnas givetvis, utan därför att orden utgår från ett gudomligt löfte.

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Bengt Johansson
Jag håller med. Började själv läsa teologi i höstas och fick snart kritik för att jag i mina övningsuppgifter och tentor klart visade att jag var troende och alltså inte tillräckligt "objektiv". Jag fick snart det intrycket att de flesta på institutionen är ateister och betraktar religiositet som en om inte sjukdom så åtminstone ett onormalt tillstånd som är föremål för teologernas studie. Jag är besviken.
Anders Magnusson
Kanske ett case av att "Tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin."? Den organiserade religionen är i bästa fall sekundär i det offentliga rummet idag vilket gör att språket för att närma sig dessa frågor generellt behöver anpassas efter lyssnaren. Personligen upplever jag nog att väldigt många "snävare" discipliners begrepp blivit främmande och att den generella kunskapsnivån minskat. Ett konfessionellt språk har sin plats men för att nå det sekulära språket ligger nog utmaningen att anpassa språket så budskapet blir värdefullt och mottagligt. Bara lita tankar.