Vart tog det heliga vägen?

Jag satt i kyrkbänken en söndag i juli. Ljuset föll in genom fönstret, altaret stod där stilla och vackert – redo att bära eviga mysterier. Men något skavde.

Prästen klev fram. ”Hej och välkomna”, sa hon med varm röst. ”Roligt att vara här i denna fina kyrka. Hoppas jag hörs bra.” Orden var välmenande. Men jag kände hur något i mig drog sig undan. Som om en dörr mot det heliga försiktigt slöts.

Jag vill inte raljera. Det här är inte ett inlägg mot enskilda kollegor eller deras goda vilja. Det är ett hjärterop. En längtan. Och kanske också en sorg.

För något har skett. I vår vilja att nå människor, att skapa låga trösklar, att inte skrämmas av tradition eller högtidlighet – har vi ibland förlorat det heliga. Den där stillheten, högtiden, känslan av att här – just här – får jag träda in i något större än mig själv.

När vi gör gudstjänsten till en social samling bland andra, där prästen förväntas vara lite som programledare i ett trevligt samtal – då händer något. Liturgins djup blir till yta. Helighet blir till jargong. Guds mysterium tonar bort bakom mikrofonproblem och trivsamma formuleringar.

Jag tror inte det är bristen på folklighet som får människor att lämna kyrkan. Jag tror det är bristen på Gud.

Och det är inte de stora orden, de perfekta tonerna eller de fullsatta kyrkorna som gör skillnaden. Det är när vi som liturgiska ledare själva vågar stå i förundran. När vi bär en ton av helighet, även i de små orden. När vi vågar tro att det är just det heliga som längtar efter att möta våra församlade hjärtan.

Det är något stort att få stiga in i en gudstjänst. Det är inte främst ”roligt” – det är heligt. Kyrkorummet bär på historiens tyngd, på sången från generationer, på Kristi närvaro. Vi behöver inte tona ner det. Vi får lyfta fram det. Varsamt. Innerligt. Med ödmjukhet och kärlek.

Jag vet att detta är ett känsligt ämne. Jag vill inte skuldbelägga någon. Men jag tror det finns många som känner som jag. Som längtar efter en gudstjänst där vi på nytt får ana det mysterium vi en gång kallade heligt.

Kanske är det dags att vi börjar tala om detta. Inte för att vända oss bort från människor – utan för att på djupet vända oss mot Gud. Och därmed, mot det folk vi är satta att betjäna.

Låt oss våga stå i det heliga. Inte med rädsla – men med vördnad. Inte för att exkludera – men för att inbjuda till något som bär, förvandlar och tröstar.

För Gud är inte bara vår vän. Han är också vår helighet.

Mårten Schuman, komminister i Simrishamns församling