Svenska kyrkan har övergivit mysteriet

Begreppen förtrollning och avförtrollning är främst begripliga i samhällen präglade av protestantismens arv, där religionen rationaliserats och tillvaron sekulariserats. Vi som lever i dessa andliga ökenområden har varit tvungna att aktivt erövra, uppfinna eller låna (från andra kulturer) sådant som ger tillvaron tyngd, mystik och mening. Vi saknar gemensamma ramar, institutioner och liturgier som kan hålla känslan av det heliga levande.

I brist på en relevant religiös tradition har många sökt sig till astrologi, healing, wicca, energier, reinkarnation och andra nyandliga uttryck. Det har ofta varit en ensam vandring genom ett virrvarr av trossystem, gurus, tarotkort och kanaliserade budskap. Ett postmodernt sökande där vägen konstrueras samtidigt som den vandras.

För många har denna väg nu nått sin ände. Det som tidigare kändes spännande – drömtydning, yoga, meditation, arketyper – har förlorat sin lyster.

Martin Luthers reformation slog sönder en världsbild där helgon, reliker och mysterier utgjorde en bro till det gudomliga. I detta avseende var han en avförtrollare. Svenska kyrkan, som formats i Luthers efterföljd, har i hög grad internaliserat denna avförtrollning. I dagens gudstjänster ersätts mysteriet med begriplighet, vördnaden med pedagogik, det övernaturliga med symbolik. Jesus blir moralfilosof, Gud en metafor. Högmässan liknar allt oftare ett föredrag med inslag av fika och musik. Det saknas erfarenheter av det heliga som något som skakar om och förvandlar.

Den Gud som i Bibeln talar genom eld, stormvindar och blixtar – den Gud som får människor att bäva och ropa "Ve
mig! Jag förgås!" – känns långt borta. Även änglarna, som i Bibeln ofta inleder med "Var inte rädd", har förlorat sin skräckinjagande kraft och förvandlats till bokmärkeskeruber.

Svenska kyrkan har i stora stycken övergivit mysteriet. Det är problematiskt i en tid där människor längtar efter förtrollning – inte som underhållning, utan som kontakt med det outsägliga, det heliga.

I den ortodoxa kristenheten lever mysteriet kvar. Gudstjänsten är en teofani – en uppenbarelse – där rökelse, ikoner, körsång och liturgisk rytm öppnar sinnet mot det gudomliga. I detta liturgiska rum uppstår en sakral hypnos där Gud inte analyseras, utan erfars.

Liknande förtrollning har jag personligen upplevt i Indien, i mötet med naga sadhus som i total avkläddhet – kroppsligt och själsligt – rusar ner i Ganges under Kumbh Mela, världens största religiösa festival. Det är inte symbolik. Det är en verklighet där det heliga är en levande, självklar och kollektiv erfarenhet.

Vilken är kyrkans uppgift i ett avförtrollat samhälle? Kan kyrkan erbjuda existentiell fördjupning och andlig förtrollning till de som idag genom ravefester, rockfestivaler, psykedeliska erfarenheter, extremsporter och dylikt längtar efter något annat och större än begriplighet?

Vågar Svenska kyrkan på allvar bejaka mysteriet, med allt vad det innebär av bävan, potentiell transformation och gudomlig närvaro – eller nöjer den sig med att förvalta förnuftets evangelium?

Frågan är inte om kyrkan behöver förtrollningen, utan om vårt förtrollningshungrande samhälle innerst inne fortfarande behöver Svenska kyrkan.

Patrik Stigsson, författare