Trots brister bör Nouwen få utmana oss

Andreas Holmberg biskop i Stockholms stift
Foto: Frank Hamilton/Wikimedia commons

I boken framträder ledarskap som något den – kvinna eller man – som fått förtroendet att leda lever fram mitt ibland människor, i ett ömsesidigt givande och tagande, skriver Andreas Holmberg i en replik till Anne Sörman.

I början av januari skickade jag boken I Jesu namn till alla präster och diakoner i Stockholms stift. I mitt tycke ger Henri Nouwens bok perspektiv som hjälper oss att tillsammans utforska och pröva oss fram i kristet ledarskap. Ett ledarskap för kyrkan i vår tid. Det är bra att boken nu blir läst av många och väcker engagemang.

Anne Sörman skriver i Kyrkans Tidning att hon upplever att boken är förlegad. Ett skäl för detta är att det nästan uteslutande är män som nämns, citeras och refereras till. Som en konsekvens av detta, menar hon, framställs ledarskap som något som bara utövas av män. Ett andra skäl är att Sörman uppfattar att boken beskriver makt som något vissa har och andra inte. Vidare kritiseras bokens ålderdomliga sätt att benämna människor med funktionsvariation.

Sörman har en poäng. Det är dåligt med kvinnlig representation i boken, och i sättet att omtala människor med funktionsvariation märks det att den har trettio år på nacken. Nouwen är färgad av sin tid, bakgrund och kontext. Det är vi alla. Men det innebär inte att bokens tankar och perspektiv om ledarskap är förlegade.

Bokens sätt att utmana föreställningar om att ledarskap är en fråga om att ha makt och kontroll hoppas jag aldrig blir förlegat. Inte heller Nouwens sätt att lyfta betydelsen av att ledaren lever i bön, med Bibeln nära till hands och att hen vågar bejaka och visa sårbarhet. Tvärtom är det aspekter av den sorts ledarskap som jag menar att kyrkan i vår tid längtar efter och behöver.

Nouwen tecknar inte ledarskap som något bara män utövar, utan skriver om ”de män och kvinnor som vigt sig åt en andlig ledaruppgift” (s 51). I boken framträder ledarskap som något den – kvinna eller man – som fått förtroendet att leda lever fram mitt ibland människor, i ett ömsesidigt givande och tagande.

Påståendet att Nouwen "reser för att leva bland 'de handikappade' för att bli inspirerad, möta Gud och få syn på sig själv" är inte rättvist. Nouwen levde i själva verket de sista tio åren av sitt liv i kommuniteten L'Arche Daybreak i Toronto. Flera av hans mest inflytelserika och uppskattade böcker skrevs under de tio åren, däribland I Jesu namn.

Jag uppmuntrar alla som är – eller vill bli – ledare i kyrkans liv och arbete, att läsa denna bok långsamt och eftertänksamt.

Andreas Holmberg
biskop i Stockholms stift

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Johan Blix
Gustaf Wingren sa till mig på ett seminarium. "Du läser boken fel,Johan. Du skall inte läsa för att hitta fel utan för att avvinna texten något väsentligt". Så försöker jag också läsa Nouwens bok. Visst upplever jag den annorlunda nu mot först gången jag läste den -men den har fortfarande ett viktigt budskap.