Två arenor för samma strid om skogen

”Skogen är också en kyrka” sa vår förra ärkebiskop Antje Jackelén. Förvisso.

Den samhörighet, den ro och den skapande kraft som ens själ kan uppleva, när man sätter sig på en mossbelupen rot under ett gammelträd, tar in morgonsolens ljus som strilar ner genom lövverket och lyssnar på alla tidiga fåglar runt om är något stort. Något som landar djupt i ens inre och som hos oss faktiskt ännu är gratis.

Skogen och alla som lever i den är ju egentligen en kropp, en enda samlad organism. Vart enda kryp, varje lav, varje bakterie, näbbmus och predator samspelar, samverkar, samexisterar oupplösligt med allting annat. Träden är de högsta och äldsta delorganismerna och har tillsammans med svamparna den största osynliga samarbetet, i form av underjordisk mykorrhiza. Dessutom med ett eget hemligt inbördes språk.

Den människa som just satt sig ner i den stilla morgonväkten, hör också till denna stora mångfacetterade kropp, om än hon kanske tror sig bara vara gäst i en taklös kyrka. Vi hör helt enkelt djupt ihop, människan, träden och allt annat levande. Allt andas och pulserar i samma stora självföryngrande och livsuppehållande evighetstänkta väv.

Den insikten saknas alltför ofta idag, då så få längre lever med att vara ute. Få plockar idag sina egna lingon, hämta törvedsstickor till brasan, samlar fönster-lav till tätning eller strövar ut med hunden för att fälla en hare till söndagsstek. De flesta av oss bor i stan, sitter på våra kontor och köper hem fryst, inplastad kinaproducerad mat på språng, inkapslade i ekorrhjulet som håller ekonomin växande.

Skogen blir då lätt en abstraktion eller reduceras till en snygg bakgrundsdekor. I värsta fall betraktas den som en virkesåker. En produktionsresurs, ett massa-förråd, kubikmeter timmer eller lignin.

Tills den går att taxera, fälla, stamkvista, barka, bunta ihop, märka och brakande forsla bort. För att så småningom återuppstå som plussiffror på ett saldo, en vinst för fåtalet på bekostnad av flertalet...

Detta nådens år 2025 (eller är det ett Annus Horribilis?) sammanfaller ett antal stora sammanlänkade frågor i världen, som vi som människor inte längre kan krypa undan ansvaret för.

Klimatet kroknar. Skogar brinner, vägar rasar samman i norska slukhål. Gazas civilbefolkning mördas och all infrastruktur mals ner till grus och hemlösa skyfflas undan från Washingtons gator med bulldozer. Många av oss förtvivlar men söker även hopp och lösningar...

I vårt eget land dunsar nu även två tunga skogsutredningar ner som tegelstenar. Med kyrkomötet och riksdagen som respektive adressater och med skilda tyngdpunkter, varsitt synsätt och olika rationaliteter som utgångspunkter.

Den ena ser skogen som en fördjupande livsuppehållande kyrka, medan den andra ser skogen som en platt plantage och potentiella pengar.

Detta handlar inte bara om litet skilda synsätt – utan om att djupa insikter om livsprocesser och vår totala framtida överlevnad måste återfinnas.

Visst ska skogen skötas väl och vetenskapligt och visst ska vi få lov att nyttja den, inte bara njuta av den. Den är ju en Guds gåva!

Men exakt hur utövas bäst vår varsamhet, långsiktighet, uthållighet och hållbarhet?

När har vi så att säga tuggat av bara litet av ”avkastningen” av skogens tillväxt och när har vi fullt ut gnagt av hela det framtida skogskapitalet?

Hur kan vi bruka utan att förbruka? Är verkligen hyggesplöjning, contorta-tallar, trakthyggen (= kalavverkning) och gödsling vägen framåt för både skogen och oss andra medlevande?

Med färre reservat, mindre urskog, minskad CO2-inlagring, kortare omloppstider med minskat biotopsskydd, minskad biodiversitet, allt fler gruvor och torvtäkter den smartaste rationalitet och den mest moderna effektivitet vi söker?

Nej, ekonomismens krassa och föråldrade rationalitet och relativa tondövhet, med sina kopplingar till skogsindustrin och kapitalet, det vill säga de krafter som förespråkar samma som alltid med extra allt, som inte ser att pengar faktiskt växer på träd, de biter sig i svansen, sågar av sin egen gren och gräver gropar som den själv kommer att falla i.

Det finns en kyrklig nomineringsgrupp; De gröna i Svenska kyrkan och ett riksdagsparti; Miljöpartiet de gröna, vilka är med och tar emot respektive utredning som klart har tagit ställning i detta vägval: för skogens mångdimensionalitet och därmed för den vitryggiga hackspetten och bäcköringen. För varsamhetens väg som den enda möjliga framtidsvisionen.

Samt för människan som en levande del i detta flöde och en Kyrkan som ska kunna leva och blomstra länge, länge än.

Rebecka Le Moine, riksdagsledamot Miljöpartiet, ersättare i Miljö- och jordbruksutskottet

Lotta Hedström, kandidat till kyrkomötet för Dgsk i Lund, före detta språkrör Miljöpartiet