Tystnadsplikten är livslång och absolut

Ali Fegan och Lars-Göran Svensson, reportrar Uppdrag granskning, hävdar (Kyrkans tidning 2014-06-05) att tystnadsplikten för präster sedan nästan 15 år tillbaka inte är reglerad i svensk lag, att präster inte har en lagstadgad tystnadsplikt, att vårt påstående att tystnadsplikten enligt rättegångsbalken är "absolut" är en direkt lögn.

Det är riktigt att lagen ändrades i samband med kyrkans skiljande från staten, så att sanktioner mot att bryta mot tystnadsplikten överläts till kyrkan själv att besluta om. Något annat har vi inte hävdat. Om vår artikel kunde uppfattas på annat sätt beklagar jag det.

Att tystnadsplikten är absolut är däremot ett faktum. Det var inte lagstiftarens intention att inskränka den livslånga absoluta tystnadsplikten, när lagen ändrades i samband med skiljandet av kyrkan från staten.

I förarbetena till den nya lagen står i regeringens proposition 1998/99:38 ’Staten och trossamfunden’:

”I 36 kap. 5 § Rättegångsbalken finns bestämmelser som innebär att det råder förbud för präster i Svenska kyrkan att vittna om sådant som erfarits under bikt eller enskild själavård. Av detta följer att prästens tystnadsplikt har ovillkorligt företräde framför vittnesplikten (jfr prop. 1979/80:20 s. 8). Även för präster (och de som intar motsvarande ställning) i andra trossamfund än Svenska kyrkan gäller enligt den nämnda bestämmelsen förbud att vittna om uppgifter som erfarits vid bikt eller enskild själavård. När detta vittnesförbud för präster i andra trossamfund än Svenska kyrkan infördes uttalade Lagrådet att bestämmelsen "bör tillämpas i överensstämmelse med vad som kan anses gälla för präst inom Svenska kyrkan" (prop. 1960:85 s. 49). Tystnadsplikten för präster i Svenska kyrkan anses vara absolut (se prop. 1960:85 s. 37 och prop. 1996/97:97 s. 10 f.). Det innebär att det inte kan göras något undantag från den ens om det står klart att skada inte kan uppkomma i det enskilda fallet. Den som samtalat med prästen kan inte heller lösa denne från tystnadsplikten (jfr Justitieombudsmannens beslut 1993-06-16). Med präst eller person med motsvarande ställning avses bara den som har "erforderlig utbildning och kompetens för sin syssla" och som utövar denna som sitt egentliga kall. En förutsättning för att vittnesförbud skall gälla måste vara att trossamfundets stadgar (eller motsvarande dokument) innehåller bestämmelser om tystnadsplikt.Det allmänna skall inte kunna avkräva en präst (eller den som har motsvarande ställning) uppgifter som han eller hon har erfarit under bikt eller enskild själavård. (Sic!) […] Vittnesförbudet är livslångt för de uppgifter som en präst (eller den som intar motsvarande ställning) har fått del av under bikt eller enskild själavård under tid som han eller hon var behörig. Detta innebär alltså att vittnesförbudet för dessa uppgifter fortsätter att gälla även efter det att prästen (eller den som intar motsvarande ställning) har lämnat sin tjänst eller sitt uppdrag, exempelvis till följd av pensionering. […] De ändringar som regeringen nu föreslår är föranledda av stat kyrka reformen. Det saknas underlag för att i detta sammanhang överväga frågan om inskränkningar i den absoluta tystnadsplikten och eventuella undantag från vittnesförbudet. Enligt regeringens uppfattning finns det för närvarande inte behov av att närmare utreda denna fråga.”

Den absoluta tystnadsplikten har alltså, enligt lagstiftarens intention, fortfarande stöd i lagen, men lagens sanktion för präster som bryter mot tystnadsplikten har överlåtits till kyrkan, där prästen av domkapitlet kan dömas att mista sin tjänst. För det fall att någon, som redan lämnat vigningstjänsten, bryter mot tystnadsplikten kan ändå ett utdömande av skadestånd bli aktuellt, enligt biskopsbrevet ”Tystnadsplikt och sekretess i kyrkans arbete”.

Sedan lagändringen kom har inte den nya lagen prövats i något fall av brott mot tystnadsplikten.

Att rättsstaten har en mycket hög syn på tystnadsplikten framgår av den aktuella propositionen 2013/14:237 om tillägg innebärande tillskapande av 27 kap 20 e § rättegångsbalken, att hemlig rumsavlyssning ej får avse en plats som stadigvarande används eller är särskilt avsedd att användas av präster för bikt eller enskild själavård.

Fegan/Svensson försökte på allt sätt få prästerna i programmet ”Bögbotarna” att bryta mot sitt tystnadslöfte. Om de hetsat till ett brott mot tystnadsplikten som kan innebära skadeståndsansvar eller annan förpliktelse sedan de påverkat en arbetsrättslig fråga, är öppna frågor.

Hade däremot Fegan/Svensson lyckats få prästerna att bryta sitt tystnadslöfte hade dessa riskerat att bli fråntagna sin prästtjänst, möjligen riskerat skadestånd.

Har inte därmed Fegan/Svensson brutit lagen, så har de – enligt min mening - dock brutit mot Public service-avtalet och mot journalisternas etiska regler.

Och det var detta som debattartikeln handlade om.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)