Underlätta barnens möte med kyrkan

Nicklas Sundberg
Arkivbild.

Jag upplever att man gett upp att få barn till gudstjänstglädjen.

Mina barn har bemötts med stor tolerans och generositet i vår kyrka när de lekt inför Guds välsignelse, tittat storögt på församlingen, härmat prästen, haft ikonen som telefon, hört allvar i rösten, jollrat med till levande musik, sett större barn leka bröllop, lekt med frälsarkrans och växt in i riters mysterium.

I kyrkan har de fått öva upp sin förmåga att gå och springa i de långa gångarna, men också att hålla sig till gränser och uppleva rymd, sorg runt de som sörjer och glädjen från den äldre som valt kyrkan som första plats att besöka efter vaccinering. Men med allt detta sagt så känner jag frustration inför deras andliga utveckling i Svenska kyrkan framåt.

Jag tänker att mina barn ­naturligt inte kommer att vilja gå med till kyrkan om där inte börjar finnas andra barn. Jag upplever att man gett upp att få barn till gudstjänstglädjen.

Jag tror kyrkan behöver regelbundna möten om barnen i alla stift av den typ som förre ärkebiskopen bjöd in nationellt till för tio år sedan. Från sådana möten skulle jag vilja se konkretare stöd till föräldrar och faddrar runt vår och kyrkans roll i att förmedla och utveckla barn om deras religiösa kulturarv tiden före konfirmations­läsningen.

Jag tänker på reflektions­material i stil med det som Martin Lönnebo publicerade på 1990-talet, samtalsgrupper med fokus på existentiellt språk- och hälsofrämjande i barnens liv och fler digitala ­resurser likt den Kyrkan-app som nationell nivå tagit fram.

I detta ligger också att ge föräldrar och barn verktyg att förhålla sig till att vara minoritet i ett samhälle med både allt större religiös mångfald och en sekulär majoritet som har väldigt lite kunskap, språk om andlighet och kontakt med trossamfund. Det handlar inte minst om stöd för oss att med fakta bemöta de vanligaste fördomar och myter som finns runt kristen tro och tradition, inte minst när det gäller syn på natur­vetenskap och kön.

Sen skulle jag vilja se att det blev lättare här i Sveriges andra största stad att veta var Svenska kyrkan har ”söndagsskola” eller åtminstone ”barnens stund” i gudstjänsten. Mitt intresse gäller särskilt de centrala och mest progressiva pastorat som vi lever och bor i, men jag skulle också förstå om man samordnade sig för fler barn över pastoratsgränserna för att få ihop en lite större grupp barn.

Nicklas Sundberg

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.