Utbildningsinstitutet når inte upp till sina ambitioner

28 tidigare studenter vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut
Foto: Mikael M Johansson

I en miljö där det återkommande markeras vilken inriktning som är rätt respektive fel är det inte så konstigt att studenter känner ett starkt behov att vakta sin tunga, skriver tidigare studenter på Svenska kyrkans utbildningsinstitut i en replik.

När vi, 28 tidigare studenter läste på SKUI kände vi nog alla emellanåt glädjen i att där få mötas vid samma altare - oavsett våra olika åsikter och traditioner. Där, i det brutna men samtidigt enda brödet, kunde vi ana det stora i att få tjäna samme Kristus i hans kyrka: var och en enligt just sin gåva och kallelse.

I sitt svar till oss (KyTi 29/12 -20) skriver Pettersson och Nordgren att ett mål för SKUI är att utbildningen ska "vara berikande och utvecklande genom att perspektiv får brytas och alla utmanas att bredda reflektionsförmågan och öppna för en mångfald av tolkningar." Detta är en lovvärd målbild som vi gärna skriver under på.

Men vad vi med vår förra artikel ville framföra är att vi studenter bär på erfarenheten av att skolan misslyckas att nå upp till dessa ambitioner, och detta till en sådan grad att studenter riskerar att ta skada. Många beskriver känslan de hade under sin tid på SKUI som en klump i magen - hos vissa stundvis, hos andra mer återkommande. Vad den klumpen bestod i är svårt att förklara, men ett axplock av upplevelser kanske kan hjälpa. Det var i sökandet efter dessa berättelser som listan på undertecknare kom att växa.

Lärare som skrikit “Håll tyst!” och kastat föremål i klassrummet. Anställd som i samtal kallat en students biskop för "en jävla pajas". Studenter som anmälts anonymt till sina biskopar baserat på klassrumssamtal under utlovad seminariesekretess. Studenter som upplevt upprepade påhopp från medstudenter medan lärare sett på, utan att ingripa. Lärare som inför klassen stämplat studenters reflektioner som dumma, bakåtsträvande och oönskade.

En del av det uppräknade är extremfall, andra är mer återkommande fenomen. Men vi menar att allt detta är symptom på en djupare problematik, vilket vi i vår förra artikel kopplade till “faran med den enda berättelsen”. Denna enda berättelse uttrycktes kanske extra tydligt av en lärare som under en lektion beskrev det kyrkliga läget: “Det finns en del i Svenska kyrkan som är mer pietistiska. Men de flesta, som vi företräder på SKUI, är mer folkkyrkliga, som inte delar in folk i kristna och icke-kristna”.

Varför satt studenter tysta? Var det för att de var oförberedda eller ovilliga att dela med sig? Kanske. Men i en miljö där det återkommande markeras vilken inriktning som är rätt respektive fel är det inte så konstigt att studenter känner ett starkt behov att vakta sin tunga. Det är många studenter som på SKUI får ett första verkligt möte med sin teologiske “Andre” och det är inte alla som har med sig verktygen för att hantera detta väl. Där spelar läraren en nyckelroll - läraren kan antingen spä på eller överbrygga potentiella konflikter i klassen. Många av oss kom till skolan med en längtan efter en miljö där vi kunde möta framtida kollegor för just den sortens öppna utbyte som Pettersson och Nordgren önskar. Men just den sortens utbyten blir omöjliga när lärare själva antingen stämplade åsikter som oönskade alternativt lade locket på så fort ett samtal tog en obekväm vändning. Det fanns verkligen ett flertal kompetenta lärare som ofta eller emellanåt agerade annorlunda, men det förhållningssättet verkade då i princip ligga i strid med den förmenta konsensusuppfattning som lärarkåren gemensamt förväntades företräda.

Fick vi önska något för framtida studenter på SKUI skulle det vara att kyrkans bredd inte representerades bara genom enstaka gästföreläsare, utan att lärarna tillsammans och i relation till varandra kunde visa goda sätt att vara civiliserat oense på. Att bredden av teologier och spiritualiteter i vår kyrka inte bara tolereras utan faktiskt uppmuntras. Att den “Andre” ses som en tillgång, inte en fiende.

I ett protokoll från 2017 (KyTi 9/5 -17) står att läsa att biskopsmötet fann det ”angeläget att den teologiska bredd som finns inom Svenska kyrkan också återspeglas i utbildningsinstitutet”. Vi instämmer med biskoparnas önskan. Tyvärr måste vi dock konstatera att skolan ännu inte nått det målet.

Ylva Gerdås, kyrkomusiker, Uppsala HT20

Kenth Sanfridsson, präst, Uppsala VT20

Peter Sader, präst, Lund VT20

Staffan Schmidt, präst, Lund VT20

Erik Gislason, präst, Lund VT20

Hanna Petersson, diakon, Lund VT20

Linus Landgren, kyrkomusiker, Lund VT20

Mathias Sånglöf, präst, Uppsala VT20

Simon Tjärnén, präst, Lund HT19

Eric Ericsson, präst, Lund HT19

Annica Sundkvist, präst, Uppsala HT19

Sunniva Rettinger, präst, Uppsala VT19

Pontus Adefjord, präst, Uppsala VT19

Karolina Adlarsson, präst, Uppsala VT19

Nathalie Edin, diakon, Uppsala VT19

Peter Berntsson, präst, Uppsala HT18

Jonatan Janerheim, präst, Lund VT18

Staffan Birgersson, präst, Lund VT17

Johan Marklund, församlingspedagog, Uppsala VT17 (präst HT21)

Catharina Carlsson, präst, Uppsala, VT17

Fredrik Borglin, präst, Lund HT17

Måns Norrsén, präst, Lund HT17

Joel Göransson, präst, Lund HT17

Hanna Rudebrant, präst, Lund VT17

Kalle Karlsson, präst, Uppsala HT16

Sandra Gustavsson, diakon, Uppsala VT16

Erik Keijser, präst, Uppsala VT16

Frida Johansson, präst, Uppsala HT15

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Tord Nordblom
Utmärkt att detta tydliggörs, men någon sensationell nyhet är det knappast.
Olof
Tord, det sensationella _borde_ ju vara att det fortfarande är en fråga. Jag kom till Lund 1999 och redan då var det ”ett välkänt faktum” att Pastis inte var en uppbygglig miljö för blivande präster. Riktigt så illa som artikelförfattarna beskriver det tycker jag inte att det var, men visst var det väldigt klart vad som var rätt tanke och fel...
Andreas Wikblad Bohm
För oss blivande studenter känns det inte direkt lovande utifrån läsningen. Min erfarenhet av den obligatoriska pastorala grundkursen vid utbildningsinstitutet är att nivån är oerhört låg för att väga upp för att vi läser olika saker i våra teologiska studier. Det rättfärdigas dock med svaret att "allt det där kommer på slutåret" i alla lägen. När slutårselever och alumner säger annat så undrar jag ju hur det ska bli.