Vad blir det för ekumenik av mötet med de likasinnade?

Efter att bron i Mostar hade angripits och raserats blev det mycket angeläget att återuppbygga och förbinda.

Vi människor använder broar ständigt och jämt. Hur skulle vi annars kunna överbrygga och komma vidare ut från våra egna små öar? Detta är tydligare än på länge när så mycket är stängt till följd av pandemin.

Linköping är förknippat med öppenhet. Muslimsk medverkan i katedralen i samband med ett Rotaryevenemang. Bergamässan, där en inte obetydlig del av församlingens kärna är katoliker från Irak.

Även Skäggetorp och Ryd bärs också av många som befinner sig på en ekumenisk bro. Missionsförsamlingen och Svenska kyrkan kan fira mässan tillsammans.

Henrik Roelvink och Martin Lönnebo har betytt så mycket för öppenheten och fokus på det väsentliga. Lovsångsmässor i katedralen på fredagskvällar likaså. Baptisterna gick nyss samman med Missionsförsamlingen.

Och precis nu har hyresavtalet med gudstjänstansvar för Bjärka Säby sagts upp. Vad händer med den ekumeniska kommuniteten? Vad händer med pingstförsamlingen och samfundet? Vad händer med Linköpings öppenhet? Beslutet rör upp kraftiga svallvågor.

Flera debattörer påpekar den egna identiteten. Jag vill vända på perspektivet. Vi är alla andliga i ett kristet sammanhang och närs av relationen till kristenheten som global och historisk verklighet.

Precis därför är kommuniteten så viktig. Och kanske allra mest för pingströrelsen. En chans att komma vidare ut på den bro som förbinder. Kommuniteten vittnar träget om den möjligheten.

I kristendomens DNA ligger tillsammans med kärlek, hopp, tro, fred också enhet. Det betyder inte enhetlighet, utan mer mångfald och försoning.

Kritiken mot Bjärka Säby har rört gudstjänstlivets profil. Pingstförsamlingen vill se mer ”evangelikal” likriktning. Vad blir det för ekumenik av mötet med de likasinnade? Då missar man också själva syftet med donationen av Slottet. Uppgiften är just ekumenik och den utför kommuniteten med den äran i ett ambitiöst brobygge.

Pingströrelsen vill också se sig som en del av den världsvida kristenheten.

För egen del, nyss pensionerad efter ett rikt prästliv, senast Berga i domkyrkopastoratet, kan jag frimodigt säga, det är de rika erfarenheterna på de ekumeniska broarna som håller oss levande och hjälper oss in i de sammanhang som är större än vi själva förstår.

Per-Inge Planefors
seniorpräst i Linköpings stift