Vad händer med brödet och vinet efter mässans slut?

Sven-Erik Brodd, professor emeritus
Biskopsbrevet om nattvarden väcker många frågor som borde besvaras, skriver debattören i sin kritiska läsning. Foto: Torgny Lidén

Det hade varit intressant om biskoparna diskuterat när de bryter med ”luthersk tradition”. Ett sådant brott är nämligen grundläggande i biskopsbrevet.

När Frälsarkransens år firades i Vadstena 2015, invigde biskop Martin Lönnebo ett sakramentsskåp i klosterkyrkan, designat av honom själv. Hans predikan ”Sakramentsskåpet berättar” kan ses och höras på Youtube.

Den nuvarande biskopen i Linköpings stift tar kraftfullt avstånd från detta. Åtminstone vid prästmötena koncelebrerade biskop Jonas Jonson tillsammans med sina präster. Den nuvarande biskopen i Strängnäs stift tar kraftfullt avstånd från detta. Jag skulle kunna fortsätta. Vad är orsaken?

Svenska kyrkans biskopar har givit ut ett herdabrev om nattvarden. För att förstå brevet kan läsaren använda slutkapitlet ”Vanliga frågor” som tolkningsnyckel. Det är det svagaste kapitlet men erbjuder också en förståelse av vart biskoparna syftar med resten av brevet, som utan detta kapitlet annars skulle ha stått ganska starkt. Men så blev det alltså inte.

Först en kommentar till de ideliga referenserna till begreppet ”evangelisk-luthersk” som kan vålla problem. Som alla vet finns det inte en luthersk nattvardslära utan många. Uttrycket ”evangelisk-luthersk” används som ett sätt att skapa legitimitet för biskoparnas uppfattningar, men frågorna som återkommer är vilken luthersk tradition, när då och var någonstans?

När biskoparna talar om ”vår tradition” är det inte sant, varken ur historiskt perspektiv eller i nutiden.

Ett exempel: Biskoparna skriver: ”I evangelisk-luthersk tradition är tron i betydelsen tillit grundläggande.” Men den svenska lutherdomen har sedan slutet av 1500-talet utvecklat en nattvardsteologi som bygger det kognitiva, på tvångslagstiftning, kunskapsförhör och kyrkotukt. Även när tvångslagstiftningen successivt upphörde förblev kunskapskravet. Biskoparnas tanke är väl fin, men är det luthersk tradition i Sverige?

Det hade varit intressant om biskoparna diskuterat när de bryter med ”luthersk tradition”. Ett sådant brott är nämligen grundläggande i biskopsbrevet, vilken luthersk nattvardslära man än kan ha.

När biskopsmötet söker andra sätt att närma sig nattvarden än de dogmatiska, skriver det: ”Att utgå från praxis är ett sådant alternativ.” (s. 57). Man grundar det på att ”Svenska kyrkans bekännelseskrifter” tolkas som ”praktikböcker” (med en märklig referens till ett utmärkt arbete av Carl Axel Aurélius). ”Svenska kyrkans bekännelseskrifter” är ett uttryck som inte finns kyrkoordningen.

I stället för klarläggande försöker biskoparna sig på ett slags harmonisering där man påstår att ekumeniska kontakter och inomkyrkliga förnyelsesträvanden har lyft fram aspekter av evangelisk-luthersk tradition ”som under en tid trängts bort” (s.60). Vilka då frågar man sig?

Biskoparna ger sig in i en diskussion om ontologier, vad man kallar ”den filosofiska väsensläran”. Problemet är att när man på 1960-talet och någon gång in på 1990-talet (kanske) diskuterade och ifrågasatte ontologierna var det därför att de tolkades utifrån 1800-talets diskussioner om väsensegenskaper (Wesenseigenschaften). Det skedde en epistemologisk krasch, om jag så får säga.

Men i en tid då man i olika sammanhang talar om ontologiernas återkomst förklarar biskopsmötet: ”Traditionens förklaringar av hur Kristus är närvarande i nattvarden behöver alltså antingen översättas till andra uttryck, som inte förutsätter en väsenslära, eller kompletteras med andra sätt att närma sig frågan.” (s. 57) Om man inte blandat samman ”väsenslära” och ontologi skulle jag hållit med. Men som ett angrepp på ontologin tycker jag kanske att biskoparna ändå måste tillerkännas ett slags tapperhet.

Nu närmar vi oss det kapitel utifrån vilket biskopsbrevet kan läsas eftersom det måste anses vara brevets slutsatser. Jag ska ta upp två frågor som belyser texten.

Koncelebrationen, att flera präster läser med i nattvardsbönen, är ingen stor sak. Men som biskoparna skriver fram saken inbjuder man till motsägelse. Man skriver att det är ”en tradition som framhäver prästämbetet”, att den inte ”tillför sakramentet något” och att den ”kan riskera att fördunkla både evangeliet och prästens ansvar för sakramentsförvaltningen”.

Man kan tycka vad man vill, men koncelebrationen sker bara när prästerna står bakom altaret och på det sättet formas ett tecken på gemenskap med hela den närvarande församlingen när präster (och diakoner) och församling omsluter altaret (cicumstantes). Hela församlingen, inte bara prästerna, är medcelebranter. Hur det kan ”fördunkla” något begriper jag faktiskt inte. Vad jag skulle vilja ha en förklaring till är varför man tar avstånd både från biskopsmötets tidigare uppfattningar och från en av nattvardsbönerna.

I kyrkomötets beslut om Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan 2006 heter det i underlaget för lokala överenskommelser: ”Koncelebration, där präst och pastor gemensamt uttalar instiftelseorden, bör regelbundet äga rum i det gemensamma gudstjänstlivet”, en formulering som återkommer i lokala överenskommelser som alla är godkända av domkapitlen. Den avspeglar sig i biskopsmötets framställning 2/2006 till kyrkomötet där biskoparna skriver: ”Tack vare erkännandet av det ömsesidiga utövandet av prästämbetet öppnas dessutom en möjlighet att präster från bägge kyrkor förrättar nattvarden tillsammans (s.k. koncelebration).”

Så till vad som händer med nattvardselementen efter mässans slut. Här kan man notera avsaknaden av varje referens till Martin Luther.

I biskopsbrevet om nattvarden står det: ”Det är dock prästens särskilda uppdrag att leda själva nattvardsfirandet. Därför ska nattvardsbönen inklusive instiftelseorden läsas av celebranten ensam.” (s. 80f). Jag tycker det är intressant att biskoparna tar avstånd från Nattvardbön 4 i Kyrkohandboken 2017 där en växelläsning ingår i nattvardsbönen.

Så till sist, och det är viktigt, vad som händer med nattvardselementen efter mässans slut. Här kan man notera avsaknaden av varje referens till Martin Luther. Men först biskoparna som skriver: ”Ur vår kyrkas synpunkt är det inte nödvändigt att skilja mellan bröd som tidigare funnits i nattvardens sammanhang och nytt bröd.” Och: ”Överblivet vin som inte konsumeras hälls ut.”

Här återfinns inte heller referensen till ”luthersk tradition” utan man övergår till att tala om ”vår lutherska tradition”. Och det är väl viktigt eftersom vad biskoparna skriver riktar sig direkt mot vad som regleras i andra lutherska kyrkor, till exempel den finska. Det finns inte heller någon teologisk motivering utan ett antal påståenden. När biskoparna talar om ”vår tradition” är det inte sant, varken ur historiskt perspektiv eller i nutiden. Jag vet det eftersom jag håller på att skriva en bok om nattvardsteologier i Svenska kyrkan.

Det finns ett uttryck i Konkordieformeln, som ibland citeras och som spökar i biskopsbrevet. Det lyder ”utanför bruket inget sakrament” (extra usum nullum sacramentum). Vad uttrycket betyder är det ingen som vet, men det finns en rad teorier.

Konkordieformeln kritiserar sådan konsekration som inte syftar till kommunion, till exempel att elementen sätts i tabernakel utan församlingens kommunion eller bäras runt på åkrarna för att få bättre skörd. Däremot sägs i texten inte att närvaron vid någon bestämd del av mässan skulle, så att säga, ta slut.

Men i Konkordieformeln finns en referens till Martin Luther som är av intresse, nämligen att texten finns ”förklarad” i ”Tom. 4. Ien”. Det rör sig om en hänvisning till den edition av Luthers samlade skrifter som utgavs 1555 till 1558 i Jena (vol. 4). Vad som återfinns där är Luthers brev 1543 till Simon Wolferinus, kyrkoherde i Eisleben (WA Br. X, 336ff, 347ff).

I olika bekännelseskrifter som föregick Konkordieformeln gavs utdrag ur breven i själva texten. Här klarläggs grundprincipen i Konkordieformeln, nämligen att sakramentet består intill dess syftet med konsekrationen är genomförd, nämligen kommunionen.

Problemet var att Wolferinus blandat samman konsekrerade element som blev kvar efter mässan med icke-konsekrerade. Här ställer sig alltså biskopsmötet på Wolferinus sida och tar avstånd från Luther, utan motiveringar, genom att föreskriva att redan konsekrerat ska konsekreras igen.

Jag återkommer alltså i ett annat sammanhang med frågan om den idéhistoriska bakgrunden till biskopsmötets ställningstagande.

Sven-Erik Brodd
professor emeritus

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Nattvard
Nils Ronquist
Angående titeln på artikeln vet jag vad man bör göra med dopvatten nattvardsvin. Vid diskning av dopfunten och nattvardskalken hälls det ut i kyrkans piscina för att komma i vigd jord. Detta apropå debattartikelns överskrift.
Mässfirare
Lysande av Brodd. Ser med spänning fram emot svaret.