Vad händer på pastoralinstituten?

Har pastoralinstituten mer förvandlats till teologiska och liturgiska experimentverkstäder snarare än utbildningar till den lära, bekännelse och ordning som vi vid vigningen lovar att följa? Det finns en stor risk i att utbilda människor med inställningen att det inte finns några riktlinjer annat än det egna tyckandet om hur de ska arbeta när det i själva verket finns mängder av sådana, såväl inomkyrkliga som arbetsrättsliga. Det finns också en risk i att utbilda människor och hela tiden sätta det egna jaget i centrum och glömma bort såväl den inre och yttre kallelsen som församlingarnas behov. Min åsikt är att det undervisas alltför mycket om jag och för lite om vi och oss.
några frågor till utbildningsansvariga;Hur mycket undervisas eller samtalas det om prästyrket som hantverk, frågor om professionalitet, solidaritet och lojalitet?Vilka förhållningssätt finns från lärarnas sida när det gäller att följa Svenska kyrkans ordningar i handböcker och dylikt?Vem följer upp vad som undervisas på pastoralinstituten? Finns det någon som helst tillsyn?Hur har rekryteringen av lärare gått till och är de representativa för präster inom Svenska kyrkan?Hur ser utbildningen ut när det gäller de avtal och arbetsrättsliga regler som finns på svensk arbetsmarknad, till exempel när det gäller frågor om risk för uppsägning vid arbetsvägran, kyrkoherdens ledningsansvar etcetera?
pastoralinstituten inte riktigt lever upp till uppdraget att leverera präster ut i tjänst i församlingarna. Jag tror att många, framför allt kyrkoherdar, upplever att prästerna inte riktigt är rustade för tjänst. De tar alltför mycket med sig inställningen att allt kan ifrågasättas och experimenteras med när det i själva verket inte ser ut så i församlingarna. Församlingsborna är sällan intresserade av experiment vid dopet av deras barn eller begravningen av deras anhöriga och inte heller vid söndagens huvudgudstjänst.Ingen är betjänt av dåligt rustade präster så låt oss se till att de är väl rustade.