Vad menar vi med ”Bibelns Gud”?

Christer Hugo och många med honom säger sig inte kunna tro på Bibelns Gud och tar därför avstånd från kyrkan och kristendomen. Man tycks då utgå ifrån att ”Bibelns Gud” är ett entydigt begrepp som är en gång för alla givet. Som ett motiv till avståndstagandet, hänvisas ofta till all ondska som finns i världen och dess oförenlighet med den traditionella bilden av en Gud som är god och som skapat allt.

Om man utgår ifrån en bokstavlig tolkning av Bibelns texter, vilket är vanligt bland kritiker av kristendomen, hamnar man naturligtvis i bryderier av olika slag i form av motsägelser och orimligheter. Kyrkan har under århundraden på ett auktoritärt sätt påbjudit vissa tolkningar av Bibeln och bestraffat oliktänkande. Sekulariseringen i Europa under de senaste 100-150 åren har inneburit en frigörelseprocess ur ett religiöst, kyrkligt och kulturellt sammanhang där friheten att tänka själv kring erfarenheten av Gud var minimal, för att inte säga obefintlig, under många sekler.

Vi har nu hamnat i en postsekulär kultur, där sekulariseringen inte har sista ordet och där ”Gudsfrågan” är återuppväckt. En och viktig relevant fråga är ”Vad menar vi med Gud?”. Det räcker ju inte att svara på ja eller nej på frågan om Gud finns.

Allt beror på vad vi menar med Gud.

Att begreppet Gud, liksom alla andra begrepp, är en mänsklig konstruktion är ju ovedersägligt. Gud och kärlek hör samman i den kristna läran, men inget av dessa begrepp låter sig fångas i mänskliga definitioner. Bibeln innehåller faktiskt ganska få ”definitioner” av ordet Gud. Men människan är ju en språklig varelse och behöver uttrycka även gudsbegreppet i ord. Bibelns gudsbegrepp kan sägas vara uppknutet till de två trådarna ande och kärlek. I de tre första evangelierna ses Guds närvaro i Jesus som ett uttryck för Anden i honom. ”Gud är ande”, säger Jesus enligt Johannesevangeliets fjärde kapitel. ”Gud är kärlek” är en gudsbegreppsformulering som återkommer i Bibelns böcker.

Låt oss knyta ihop dessa två trådar!

Anden blir då ”kärlekens ande” och var finns den om inte inom oss människor? Kärlek ska givetvis förstås i vid bemärkelse och står därmed för det goda som finns inom alla människor. Ingen människa föds ju ond. Att tro på Gud blir då att välja det goda, välja bort det onda och ge ut av den kärlek som vi har inom oss. I termer av en omformulerad trosbekännelse blir det i linje med denna tankefigur logiskt och naturligt att placera Anden först.

Denna tanke har förts fram av förre ärkebiskopen K.G. Hammar, (bland annat i boken ”Släpp fången loss” utgiven 2015).

I synopsisform skulle då formuleringen av inledningen kunna bli: ”Vi tror på Gud som den helige Ande fylld av den kärlek som bor inom oss. Denna kärlekens Ande ger oss ledning och kraft till barmhärtiga och rättfärdiga kärlekshandlingar såsom Jesus Kristus, Guds son, har visat oss genom sitt liv, sina ord och sina handlingar. I Jesu efterföljd får vi frid och fred.”

Innebär då denna tolkning en omvälvande revolution av den kristna tron och den kristna kyrkan? Nej, men det kristna budskapet blir rimligen mer begripligt.

Gud blir förtydligad, kommer ner på jorden från himmelen. Gud uppstår i mellanrummet mellan jaget och duet, för att tala med Martin Buber i hans centrala verk, ”Jag och Du”. Med kärleken i centrum förblir Gud samtalspartnern i bönen, givaren av tröst, förlåtelse, trygghet, hjälp och hopp.

Gud förblir den allestädes närvarande gestalten som uppfyller allt. Som en konsekvens blir det naturligt att fokus för det kristna budskapet i högre grad inriktas på Jesu liv, snarare än på hans död, och på hur vi människor ska leva och vara mot varandra. Härmed kan den kristna läran och kyrkornas verksamhet bli mer relevant och intressant för dagens människor.

Lennart Lindström