Tiden är inne att damma av de redskap som bär när människor har svårt att leva. Endast kyrkan kan genom ord och sakrament förmedla tron på den uppståndne och levande Guden som finns nära oavsett hur situationen ser ut.
Mitt i pandemin är oron och osäkerheten påtaglig. Sorgen över att inte få leva det liv man vill är i längden påfrestande och hälsofarligt. Här har Svenska kyrkan ett unikt och omistligt uppdrag att sprida hopp.
Smittspridning till trots anser man att förskolor, skolor, vård och omsorg måste fortgå som samhällsbärare. Ingen ifrågasätter att mataffären ska hålla öppet.
Att kyrkan då stänger igen näst intill alla verksamheter säger något om hur staten och kyrkan undervärderar sitt arbete i kristid. Kyrkans verksamheter är inget tidsfördriv utan livsviktigt.
Att förvägras delta fysiskt i en begravningsgudstjänst kan ivärsta fall orsaka tillfoga individen livslånga sår.
Om människor inte kan komma till kyrkan måste kyrkan komma till människorna, annars är risken överhängande att kyrkan likt lärjungarna i Getsemane, flyr fältet och lämnar Frälsaren ensam när han behöver oss som mest.
Det räcker inte med att digitalisera gudstjänsten och sätta upp lappar på församlingshemmen där det står: ”all verksamhet stängd på grund av corona”.
En kyrka som rättar in sig i ledet och endast sätter sin tillit till myndigheternas allmänna och växlande råd att stänga ner, sviker sitt uppdrag att vara jordens salt och ljus. Det är bra att vi tar vårt ansvar för att minska smittan. Men kyrkans uppdrag är inte i första hand att besegra ett virus utan att sprida ljus i mörkret.
Dessvärre har Svenska kyrkan grävt så grunt i den egna trons mylla de senaste årtiondena – fullt upptagen med att förhålla sig till och ta ställning i aktuella samhällsfrågor såsom jämställdhet, sexualitet och klimat. En sekularisering som i olika grad utarmat kyrkans spiritualitet.
Tiden är inne att damma av de redskap som bär när människor har svårt att leva. Endast kyrkan kan genom ord och sakrament förmedla tron på den uppståndne och levande Guden som finns nära oavsett hur situationen ser ut. För det som ytterst skrämmer oss är döden. Med uppståndelsen för ögonen blir döden endast evighetens svarta port.
Om inte kyrkan ger det perspektivet, vem ska då göra det?
Martin Reberg
präst i Järna Vårdinge församling
LÄGG TILL NY KOMMENTAR