Att hålla fast vid självtillräcklighet och föråldrad luthersk särprägel är inte bra.
I Kyrkans Tidning nummer 50/19 gör Jonas Eek reflektionen att Svenska kyrkan som 20 år gammal nu är mogen för intima relationer. Vad dessa kan tänkas vara lämnar han som en avslutande öppen fråga.
Tankarna kan följa två spår – individualistiskt eller kollektivt. Här vill jag först reflektera lite över dynamiken när ”den andre” vill bli intim med Svenska kyrkan:
Min hustru är uppväxt och skolad som reformert. När hon nalkades Svenska kyrkan och frågan om medlemskap, skulle kyrkoherden hålla förhör för att försäkra sig om att hon inför konversionen hade fullgod kunskap om de centrala lutherska trossatserna. För det var ingenting mindre än konversion det handlade om, hör och häpna.
Allt detta var givetvis lite pinsamt; herden, som var ekumeniskt sinnad, sa äsch och satte storsint sin signatur på blanketten utan att fråga något alls. Han kände henne väl och insåg hur absurd situationen var.
Om en kristen främling vill bli intim med Svenska kyrkan är det alltså konversion till lutherdom som gäller, och detta ska formellt vidimeras av kyrkoherden. Kanske är det lite enklare för en muslim som genom dopet vill vinna inträde och bli intim.
Vägen framåt är att på allvar och för första gången bli folkkyrka, hela det kristna Sveriges kyrka.
Det kollektiva tankespåret då, om en hel kyrka gör uvertyrer? I Ekenässjön hade vi en större grupp eritreanska kristna bland de asylsökande på Migrationsverkets förläggning. De nalkades vår kyrka och gudstjänst högst konkret, lite trevande men med nyfikenhet och den känsla av attraktion som driver var och en som vill bli intim.
Som kyrka var vi lite valhänta, jag fick dem att sjunga för oss i gudstjänsten, på tigrinja. Internationell matfestival ställde vi till med, väggarna höll på att sprängas. Känslan av attraktion var ömsesidig, förhoppningarna stora.
Men så bildades den svenska eritreanska kyrkan, deras egen präst började komma på besök till orten och de högresta mörka människorna drog sig tillbaka tämligen hastigt och sågs aldrig mer.
Man kan dra slutsatser av detta inför tanken att en 20-årig svensk kyrka nu är mogen att våga bli intim. Intimitet bygger på att blotta sig, visa de bitar man blygs, kanske skäms för. Mötas halvvägs med den mognaden att inte allt mamma har lärt mig behöver jag ta med mig i den nya relationen. Ännu saknas denna mognad i Svenska kyrkans möte med ”den andre”.
Kristna invandrare är ingen nyhet. Vi minns dunkelt när syrianer startade eget för 50 år sedan. Då som nu var det inte praktiskt möjligt att bli intim med Svenska kyrkan, så det fick bli att fixa själv. Helt nyligt blev det alltså samma sak för eritreanerna.
Att sturigt hålla fast vid vår självtillräcklighet och föråldrade lutherska särprägel är ingen bra hållning om vi vill följa Jonas Eeks förhoppning om intima relationer i det väderstreck som här skissats.
Vägen framåt, tycks det mig, är att på allvar och för första gången bli folkkyrka, hela det kristna Sveriges kyrka. Teologiskt måste vår kyrka då ta bort det tämligen antikverade kravet på formell konversion från ett kristet samfund till ett annat.
En övertygad reformert ska inte behöva göra våld på sin kristna fostran för att kunna bli svenskkyrklig. Detta kan te sig som uppenbart och enkelt, men skulle kräva en helt ny ecklesiologi, ett helt nytt sätt att vara kyrka. Vill vi, vågar vi det? Jag skulle mena att tiden faktiskt är mogen att börja med uvertyrerna nu vid 20-årsdagen.
Olika artiklar i samma tidning (KT nummer 50/19) nämner en självupptagenhet som kännetecknande för dagens Svenska kyrka. Om man tänker sig en reform där alla kristna kyrkor i vårt land erbjuds att ingå som intakta självständiga stift så skulle vi få in mängder av helt andra frågor än vi nu lätt navelskådande sysselsätter oss med.
Långt större men också mindre liksom några få brännande som vi själva lagt bakom oss. Svenska kyrkans syrianska stift. Svenska kyrkans eritreanska stift, Equmenia-stift ... Svenska kyrkans fria synod – jamen varför inte? Det skulle med nödvändighet bli många konstiga sänggrannar, det måste inses, men är inte detta pluralismens idé?
Och så en riktigt stor generalförsamling vart femte år. Ett härligt fyrverkeri som lyste upp hela natthimlen. Där emellan fortsätter vårt eget kyrkomöte som vanligt.
Varför inte sikta på 2025, etthundra år efter Nathan Söderbloms ekumeniska projekt; vore inte detta det naturliga steget om vi ville gå vidare med Söderbloms visioner?
Så – skulle jag drömma – kunde vi bli intima med många utan kvävande krav på äktenskap eller konversion. Tänk vilken kraft i det alltmer postkristna Europa, ett ljus för folk där mörkret tilltar.
På missionsfälten i Indien lyckades man redan 1947 med Church of South India, CSI. Min tanke är dock långt mer pluralistisk. Det är inte att hoppas på att kunna samlas kring en gemensam bekännelse, biskopshierarki eller prästvigning. Dessa krav gjorde CSI-projektet onödigt tungt att genomföra och skrämde bort många, bland andra lutheranerna.
Hos oss kunde somligt få vara gemensamt, inte minst lokaler som har det högsta symbolvärdet även om det skulle medföra massor med praktiskt strul. Men det mesta fick nog lov att vara svensk sommaräng med tusen blommor snarare än holländskt hav av röda tulpaner, om aldrig så lockande.
Göran Wiking
TD missionsvetenskap, präst
LÄGG TILL NY KOMMENTAR