Våld i nära relationer är allas vårt ansvar 

Åsa Nyström, Charlott Rehnman, Hans Johansson, Anna Andersson, Robert Koss, Lena Fagéus, Mats Lindberg, Henrik Näslund,
Foto: Getty

Det är nödvändigt att vi alla bidrar till att våld i nära relationer upphör. Tillsammans kan vi lyfta av skammen, så att fler vågar berätta och hittar vägar ut.

Våld i nära relationer är aldrig acceptabelt. Ändå är det troligt att både du och jag känner någon som är utsatt för psykiskt och/eller fysiskt våld - fast vi kanske inte vet om det. Så vanligt är det i våra samhällen, ändå är tystnaden så stor. Kanske är du som läser detta själv en av dem som är våldsam eller utsatt?  

Oftast talar vi om de andra som slår eller blir slagna som om det vore en grupp av människor som vi inte hör ihop med. Nu krävs både mod och blick för att se och våga benämna när våldet och utsattheten finns i vår närhet. 67 % av invånarna i Luleå stift är medlemmar i Svenska kyrkan, våld i nära relationer finns också här. Inte bara bland ”de andra”.  

Våld i nära relationer är förknippat med stark skam, och genom historien har skulden ofta lagts på den kvinna som blivit slagen av sin man. Kvinnor som sagt ifrån har setts som provokativa och utmanande. På samma sätt har kvinnor givits skulden för att de blivit våldtagna, till exempel genom att bära fel kläder eller vara på fel plats. Små flickor har fått lära sig att inte protestera när pojkar knuffas och drar dem i håret. “Det är bara lek”, sägs det.  

En förutsättning för att komma åt ett problem är att ansvaret placeras på rätt ställe. Vi påminner oss om när Jesus mötte en kvinna som skulle stenas; han dömde henne inte. Istället vände han den upprörda hopens blickar tillbaka mot dem själva genom att säga: “Den av er som är utan skuld får kasta första stenen.” Vi bär ett gemensamt ansvar för hur vi i vårt samhälle talar om relationer, kärlek och våld. Vi har också ett gemensamt ansvar för hur vi hanterar ansvar, skuld och skam.  

Vägen ut ur en våldsam relation är mycket svår. Skammen binder till tystnad, och rädslan för vad som händer den som säger ifrån är stor. Mångas erfarenhet är att våldet ökar då. Samtidigt har samhället alltför få verktyg för att lagföra den våldsamme, och för att skydda den som utsatts från att bli utsatt igen.  

Vägen för den våldsamme att se sitt handlande på ett nytt sätt, den är också svår. Även här är skammen stor och gör att man blir blind för sitt eget orättfärdiga handlande.   

 Alla är förlorare när våld sker i nära relationer. Men den grupp som kanske fått minst uppmärksamhet är barnen. I propositionen “Barn som bevittnar brott” som regeringen den 1 april i år överlämnade till riksdagen konstateras att det idag finns mer än 200 000 barn i Sverige som lever i hem där det förekommer olika former av våld. Det är helt ohållbart. Barn som bevittnar brott får samma minnesspår i hjärnan som om de själva var slagna. Dessa barn löper stor risk att drabbas av fysiskt och psykisk ohälsa, både på kort och lång sikt. Vi välkomnar att barnens utsatthet genom detta lagförslag tas på större allvar.  

Det är nödvändigt att vi alla bidrar till att våldet upphör. Tillsammans kan vi lyfta av skammen, så att fler vågar berätta och hittar vägar ut. Tillsammans kan vi tala med barnen så att de får växa upp med en medvetenhet om att våld aldrig är okej.  

Svenska kyrkan vill bidra till att ge rum för svåra berättelser och livstrauman. Vi vill inte vara ett sammanhang som tystar berättelserna. Vi vill ge rum och rymd för smärta, upprättelse och läkningsprocesser. ”Sanningen ska göra er fria”, sa Jesus och vi vet att benämnandet av det som skett är ett viktigt steg till frihet, både för den som blivit utsatt och för förövaren. I Svenska kyrkans församlingar finns också diakoner och präster med tystnadsplikt för dig som vill börja berätta, men som inte vet hur du ska våga.  

Åsa Nyström, biskop, Luleå stift 

Charlott Rehnman, domprost, Luleå stift 

Hans Johansson, kontraktsprost, Luleå stift 

Anna Andersson, kontraktsprost, Luleå stift 

Robert Koss, kontraktsprost, Luleå stift 

Lena Fagéus, kontraktsprost, Luleå stift 

Mats Lindberg, distriktsföreståndare, EFS Västerbotten 

Henrik Näslund, missionsledare, EFS Norrbotten 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.