Varken överhetskyrka eller trevlighetskyrka

Förlåt att en icke-medlem blandar sig i. Men vad har Svenska kyrkan att ge en osalig själ som har det mesta i tillvaron utom ett andligt hem? Är kyrkan bara en relik från det gamla myndighets-Sverige som förvaltas av kommunalpolitikens B-lag? Riskerar kyrkan att urvattnas och kommersialiseras och bli en ”trevlighetskyrka” i prästernas strävan efter att skapa en kyrka för alla och vara så folkliga och samhällstillvända som möjligt?
debatt i Kyrkans Tidning om en kommunaliserad eller kommersialiserad kyrka. Båda tendenserna ter sig lika omöjliga och hopplösa för en som står utanför och tittar in i kyrkan lite då och då. Ja, jag tittar säkerligen in långt mer än de allra flesta. Många svenskar har ett rätt neurotiskt förhållande till Svenska kyrkan. De är medlemmar av tradition. De tycker att kyrkan är bra att ha vid vissa tillfällen i livet som dop, konfirmation, vigsel och begravning. Och om det händer något traumatiskt i omgivningen. Då blir kyrkan ofta den plats där man kan mötas och dela sorg, frågor och förtvivlan. Men däremellan är kyrkan tämligen betydelselös i människornas liv. Och kyrkan är livrädd att ställa krav på någon form av personligt ställningstagande för att få vara med. Rädslan att kräva någon form av respons från den som vill vara kyrkomedlem kommer på sikt att utarma Svenska kyrkan och göra den alltmer oformlig och profillös.
kyrkan styrs ofta av politiker som brinner mer för sina partier än för kyrkan. I en socialdemokratisk valpamflett till förra kyrkovalet sa den dåvarande partisekreteraren Marita Ulvskog att ”ju fler socialdemokrater som är förtroendevalda i Svenska kyrkan, desto större chans att kärleksbudskapet omsätts i praktisk handling”. Partiet är alltså garanten för kärleksbudskapet. Inte kyrkan! Och medlemmarnas engagemang är heller inget att skryta med. Bara omkring tio procent av kyrkans medlemmar orkar masa sig till valurnorna för att påverka vilka som ska styra kyrkan. I sin iver att nå ut försöker många präster att ”kundanpassa” kyrkan. Man ska med andra ord ge folk vad folk vill ha. Som inte nödvändigtvis är det som kyrkan står för. I varje fall finns en allvarlig risk för ytlig kommersialisering i meningen att bli anpassad och profillös.
eller ska den vara en trendkänslig och anpassad serviceinrättning och stämningsskapare vid livets högtidstillfällen och övergångsriter? I Kyrkans Tidning skriver Ulrika Naezer, kommunikatör på Göteborgs stift, ”att gå från en kommunaliserad kyrka till en kommersialiserad kyrka är att sälja ut sin själ”. Jag vill inte tolka detta som att hon menar att kyrkans själ finns i den kommunaliserade kyrkan. Den finns varken där eller i den kommersialiserade kyrkan. Den finns möjligen i den kommunikativa kyrkan där kommunionen finns i centrum. Kyrkan bör göra rent hus med ledare som sitter på politiska mandat och endast tillsätta ledare som har ett genuint engagemang i kyrkans inre liv. Kyrkan bör göra rent hus med all konsultrelaterad managementfilosofi som går ut på att kundanpassa och strömlinjeforma kyrkan.
ag söker inte en kyrka

där jag kan dela det innersta och djupaste i tillvaron. Det gåtfulla och outsägliga. Det som är bortom och samtidigt nära. Det som vi nu endast ser ”dunkelt som i en spegel”.Allt det där andra, mysig gemenskap, underhållning, politiskt engagemang får jag i så många andra sammanhang. Det behöver inte kyrkan syssla med. Kan kyrkan hjälpa mig och andra som söker en kyrka som vågar vara kyrka? Eller sitter den fast i den gamla rollen av politikerstyrd myndighets- och överhetskyrka? Eller i den nya rollen av folklig trevlighetskyrka?Anders Eklundpolitisk chefredaktör på Hälsingetidningar AB –Ljusnan, Ljusdals-Posten, Söderhamns-Kuriren, Hudiksvalls Tidning