Vi behöver söka nya visioner av vilken värld som är möjlig

Andreas Holmberg biskop i Stockholms stift
Foto: Magnus Aronson/Ikon, Getty images

Jag vill och kan göra mer för klimatomställningen. Andreas Holmberg svarar på det öppna brevet till alla biskoparna.  

”Det råder klimatnödläge. Har vi viljan, kraften och hoppet? Det är ingen som säger att det är enkelt, men det finns inte något alternativ. Det närmaste decenniet blir ett av mänsklighetens mest avgörande. Det är nu, under 2020-talet som det måste ske.”

Så skrev vi biskopar i vårt uttalande inför klimattoppmötet i Glasgow.

Tack till er som deltog i Pilgrim’s walk for future och som i Kyrkans Tidning (nummer 50) skriver ett öppet brev till mig och mina biskopskollegor.

Er vädjan att vi som kyrkliga ledare ska tala ­tydligt om klimatnödläget och låta insikten om det få praktiska konsekvenser i våra egna liv fick mig att självkritiskt granska mig själv. I uttalandet skriver vi också att:

”Klimatomställningen kräver att vi förändrar och förändras. Vi behöver tänka om – ja, vända om. I stället för en livsstil som utarmar planeten måste vi leva våra liv inom planetens gränser.”

Det gäller naturligtvis även oss biskopar.

Jag lever i ganska stor utsträckning med de fyra utmaningar ni nämner, men vill och kan göra mer. Jag äter inte längre kött och i min representation förekommer inget kött alls. Jag kör inte bil korta sträckor och har inte flugit på över tre år utan stannar på marken privat, men kommer ibland behöva flyga i tjänsten.

Även om återbruk och second hand är en växande del av vår konsumtion hemma köper jag fortfarande en hel del nytt. Som sagt: jag vill och kan göra mer.

En avgörande förutsättning för att vi ska kunna förändra och förändras är att vi gör det tillsammans, att vi har tillit och känner hopp inför framtiden.

Den omvändelse som krävs av oss handlar dock inte bara om en förändrad livsstil. Ett av mål­en i Svenska kyrkans färdplan för klimatet är att ”verka för den värderingsförändring som vi som mänsklighet behöver åstadkomma och lyfta andliga och existentiella aspekter av klimatkrisen”.

Ja, en värderingsförändring! I skuggan av klimatnödläget blir vi för varje dag fler och fler som ropar efter nya berättelser om vad ett gott liv är. Vad som ger oss mening och lycka, egentligen. Tillsammans behöver vi måla nya bilder av vilket samhälle vi vill vara.

Den rådande världsordningen präglas av djupa orättvisor, bygger på skövling av vår medskapelse, och undergräver förutsättningarna för framtida generationer. En sådan världsordning kan varken beskrivas som framgångsrik eller civiliserad, utan den är dömd och körd i botten. Därför behöver vi tillsammans söka nya bilder, nya visioner av vilket samhälle och vilken värld som är möjlig.

En avgörande förutsättning för att vi ska kunna förändra och förändras är att vi gör det tillsammans, att vi har tillit och ­känner hopp inför framtiden. Det kan uttryckas som att vi behöver existentiell beredskap och andlig resiliens.

Hur kan vi hjälpa varandra att tro på framtiden? Hur kan vi på ett meningsbärande sätt tala om hopp och möjligheter utan att det blir klyschigt? Hur ska vi handla och tala för att motverka uppgivenhet och cynism så att i stället framtidstro och gemensamt engagemang sätter oss i rörelse mot det nya?

Till existentiell beredskap hör viljan och förmågan att förändra och förändras, att se möjligheterna i förändringen, och uthålligheten att hålla i även när det känns ovant eller kostar på. Andlig resiliens handlar om att hoppas mitt i mörkret, att ta in tunga fakta men fortsätta tro på framtiden, att sätta ord på vår skuld utan att förlamas, att sörja det som gått och kommer att gå förlorat utan att ge upp, att vara teologiskt förankrad och bottna i Gud. I Skaparen som alltjämt älskar och ger liv till sin värld.

Till andlig resiliens hör också förundran över skapelsen och i all synnerhet GLÄDJEN, denna urkraft till förändring som flyter fram från Gud.

Till både existentiell beredskap och andlig resiliens hör också de nya berättelserna om vad ett gott liv och ett värdigt samhälle är. Som ni nämner slutar biskopsbrevet om klimatet med ett antal uppmaningar. Allra sist kommer uppmaningar till kyrko­ledare i hela världen, bland dem vi ­biskopar.

En av dessa är att ”bidra till nya berättelser om vad livet i en klimatvänlig framtid kan innebära, inte bara materiellt utan också andligt och existentiellt.”

Där är jag. Förutom att ställa om livsstilen vill jag tillsammans med andra söka vilka dessa nya berättelser är och vart det leder oss. I detta är Gud med oss, Gud som säger ”Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?” (Jesaja 43:19)

Andreas Holmberg,
biskop i Stockholms stift

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.