Vi festade bort krampen

Jag mötte dagligen kristna och människor med annan religiös bakgrund från Latinamerika, Afrika och Asien. Själv är jag dåligt berest och har bara bokkunskaper om de många olika traditioner som jag mötte i mitt dagliga arbete.
Då tog jag kontakt med Kyrkokansliet. Ni har väl folk som kan det här? Kom till Kista och berätta, hjälp oss förstå, ge oss bakgrund och sammanhang.

Svaret på frågan blev långa mailväxlingar. Och jag ilsknade till.
Utlänningar jobbar vi gärna med, så länge dom håller sig i utlandet! Så kändes det i varje fall. Men så kan vi ju inte ha det i Svenska kyrkan längre. Världen har flyttat hit. Vi måste lära oss om de människor som kommit till vårt land och som gärna firar gudstjänst hos oss, eller som behöver våra kyrkor för att fira gudstjänst enligt sin egen tradition hemifrån. Få förstod.

Sen åkte jag till Världens fest i Malmö. Och för mig blev det festen som tog oss hem! Hela festen kändes som en enda fantastisk upplevelse av här och där, hemma och ute, Sverige och världen, Malmö och kosmos!
Både ärkebiskopen och
lundabiskopen gav oss ett ”glokalt” perspektiv i sin förkunnelse under festen. Jag ser deras respektive predikningar som tydliga anvisningar om en ny färdriktning.
Svenska kyrkans internationella arbete behövde den här festen. Namnfrågan, sorg över arbete som inte längre bedrivs och allmänt byråkratiskt krångel hade lagt sig som en våtvarm filt över alltihopa. Nu festade vi bort krampen. Och vi på hemmaplan i församlingarna inser att ännu är så mycket ogjort. Tänk vad tråkigt det skulle vara annars.

Michael Öjermo
Kyrkoherde i Tyres