Det förekommer en ofruktbar och onödig spänning mellan de förtroendevalda och prästerna. Istället borde båda parter se sig som utvalda representanter för kyrkan på platsen med uppgiften att stå till tjänst, menar debattören.
Jag får ibland en känsla av att det råder en ofruktbar spänning i församlingarna mellan å ena sidan de förtroendevalda och å andra sidan de anställda, särskilt prästerna och alldeles särskilt kyrkoherdarna. Relationen präglas inte sällan av misstänksamhet och maktkamp. Det verkar som om situationen har förstärkts sedan kyrkoråden blivit arbetsgivare för samtliga anställda.
Som jag ser det är denna spänning onödig eftersom alla verkar utifrån samma kyrkoordning där det står: ”Alla har tillsammans ansvaret för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd. Den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete har gemensamt ansvar för att bedriva en verksamhet i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.”
Att olika parter har olika uppgifter i församlingen förtar inget av kyrkoordningens samordnande fokus. Att de vigda, präster och diakoner, står under biskopens och domkapitlets särskilda tillsyn ger dem ingen dispens från att vara en integrerad del i församlingens beslutsstruktur, samtidigt som de förtroendevalda inte har maktbefogenheter över deras ämbetsutövning.
Olika uppgifter och samtidigt stor gemensam arbetsyta – det utgör grunden för samspel och samverkan präglad av ömsesidig respekt och – ja, faktiskt! – nyfikenhet på vad de andra kan komma upp med i det gemensamma församlingsbyggandet. Kanske kunde en gemensam utgångspunkt vara att både förtroendevalda och medarbetare ser sig som utvalda representanter för kyrkan på platsen med uppgiften att stå till tjänst.
Jag skriver detta som präst med mångårig erfarenhet av både fungerande och mindre väl fungerande samarbete. Man kunde kanske tänka sig att min bild är att det mest är de förtroendevaldas fel när det inte fungerar. Istället är det så att jag för det mesta haft lätt att komma överens med förtroendevalda. Jag vill tolka det så att jag haft en nyfikenhet och positiv förväntan på deras engagemang och bidrag i arbetet. När de känner det, blir de mer angelägna om att lyssna till mina tankar och visioner för församlingsarbetet.
Paradoxalt nog har det blivit så att ju mer tillit jag visat dem desto större frihet och stöd har jag fått att utveckla mina pastorala ambitioner. Och när vi haft olika syn på hur verksamheten ska utvecklas har vi kunnat mötas med förväntan om att till slut komma fram till en gemensam hållning.
Kanske tycker någon att jag målar upp en idylliserad bild. Jag inser naturligtvis att det ibland uppstår sådana låsningar i relationen förtroendevalda och särskilt kyrkoherden att det skapar en förpestad atmosfär. Då får särskilda åtgärder sättas in. Samtidigt är det min övertygelse att det går att bygga upp en förtroendefull stämning om maktbegär och prestige medvetet får träda tillbaka för det gemensamma uppdraget.
Visst fordras ödmjukhet från alla sidor, men mest krävs viljan! Tillsammans vill vi bidra till att skapa något livsviktigt för andra och oss själva. Kanske kunde nästa kyrkorådssammanträde få ha som huvudpunkt på agendan: detta vill vi tillsammans arbeta med för att åstadkomma det i vår församling. Kan vi enas i den ambitionen kommer de konkreta svaren på följdfrågorna undgå att bli kontroverspunkter och i stället resultera i ett gemensamt pusselläggande utifrån olika perspektiv, uppgifter och kompetenser.
Mångfald står inte i motsats till enhet. Enhet skapas genom tillitsfull mångfald. I en sådan kyrka vill jag fortsätta att verka!
Hans Ulfvebrand
domprost
LÄGG TILL NY KOMMENTAR