Vi måste tillsammans sätta stopp för våld i nära relationer

Susanne Rappmann biskop
Det senaste året har våld i nära relationer ökat stort. Siffror från BRÅ visar en nära dubblering i hela landet 2020 jämfört med 2019 när det gäller antalet anmälningarna om kvinnor som ut

I dagarna möts vi åter av skrämmande rubriker i nyhetsmedia om kvinnor som dödats av sina före detta eller nuvarande partner. Bara de senaste tre veckorna har fem kvinnor dödats av män. Detta måste få ett slut!

Våld i nära relationer ökar. I allt större utsträckning kränks barn, unga och vuxna i det som bör vara deras tryggaste rum. Det är inte acceptabelt. Det är dessutom ett våld som pågår i allas vår närhet, om än ofta osynligt. Vi måste bli bättre på att se, det gäller Svenska kyrkan och alla andra samhällsaktörer. Vi måste tillsammans sätta stopp för våld i nära relationer.

Det senaste året har våld i nära relationer ökat stort. Siffror från BRÅ visar en nära dubblering i hela landet 2020 jämfört med 2019 när det gäller antalet anmälningarna om kvinnor som utsatts för våld i nära relationer.

Benägenheten att anmäla har ökat, och en starkt bidragande orsak i den senare statistiken är coronapandemin och dess påverkan på människors sociala rum och sammanhang. När våra bildliga och bokstavliga rum av olika anledningar minskar, ökar slagen och hoten. Om detta vittnar såväl kvinnojourer och mottagningar, som medarbetare i församlingar i Göteborg stift.

Svenska kyrkans initiativ och engagemang tar kontinuerligt avstamp i samtiden. Att möta de behov som finns är en konsekvens av den kristna tron. Frågan om våld är alltid prioriterad. När människor utsätts för psykiskt eller fysiskt våld i sina nära relationer är det, tillsammans med andra aktörer, kyrkans uppgift att både reagera och agera.

De kommande åren stärker och utvecklar Svenska kyrkan i Göteborgs stift, kyrkans uppdrag i frågorna. Det sker bland annat genom en utbildningssatsning för medarbetare och genom att uppmärksamma och utveckla goda initiativ och insatser.

Nyligen besökte jag en av Göteborg stifts församlingar, Tynnered i Västra Frölunda, som i flera år har fokuserat på att lyfta kvinnors, barns – och också mäns utsatthet i de närmaste relationerna. Hela arbetslaget oavsett professioner, bär frågan. Församlingen håller mycket ”öppet” för att öka möjligheterna för utsatta kvinnor att komma ut och komma in till kyrkans trygga sammanhang. Där erbjuds samtal och andra former av stöd. Medarbetarna har också lagt mycket tid på relationsbygge i lokalsamhället. Tillsammans med andra aktörer har bland annat en manifestation på ”Orange day” den 25 november, genomförts, för att sätta ljus på vikten av att stoppa allt våld i nära relationer. Jag blev mycket berörd av de berättelser jag fick del av och också upplyft över att det går att göra skillnad.

Ytterligare initiativ tas i Göte­borg stift. Flera grupper för våldsutsatta kvinnor har startats, lokalt samverkar också församlingar med till exempel kvinnojourer och jourboenden. Syftet är att komplettera varandras insatser samt att generera större nätverk i frågorna. Flera församlingar har arbetat med beredskap och internt ökat kunskapen om våldets uttryck.

Bäst effekt har de gemensamma insatserna om de är så flexibla och behovsanpassade som möjligt. Det är så vi är kyrka, så bygger vi på sikt ett socialt hållbart samhälle. De goda exemplen är många och det är jag glad över, men vi behöver göra mer.

Vi behöver på djupet se på vår egen organisation och reflektera över kyrkans uppdrag och ansvar i en så svår och ibland känslig fråga som våld i nära relationer. Vi behöver också se på vår egen historia.

Den utbildningssatsning som Göteborg stift gör under kommande år har fyra teman; kunskap, juridik, goda exempel och teologi. I teologiseminariet vill vi utmana oss. Kristendom liksom övriga stora världsreligioner har historiskt bidragit till att upprätthålla strukturer och föreställningar som bidrar till våld i nära relationer. Det är religioner som alla vuxit fram i patriarkala miljöer, kvinnors underordning har tagits för given. Det är tolkningar som har bäring och också kvarstår i vår tid.

Vi är dessutom en organisation som i och för sig är stor, men också intern. Vi är på gott och ont nära varandra. Vi har, som många andra organisationer, familje- och vänskapsband utöver de professionella, vilket skapar sociala kroppar och sammanhang som kan vara svåra att utmana. I det måste vi bli modigare. Våld är våld och ska anmälas. Stöd och hjälp ska ges till de som är utsatta, oavsett vem eller ”vems” man är.

Som kristen bär jag hoppet. Som evangelisk-luthersk kyrka gestaltar vi hoppet i samtiden. Bibelns texter har i alla tider inspirerat kristna till att verka för en bättre värld utan våld och kränkningar.

Församlingarna gör redan mycket. Det är en kraft att räkna med. Det är hopp. Fortsätt att söka varandra, dela erfarenheter och berätta – och anmäl när det behövs. Vi kan bygga stora nätverk och göra så att fler blir sedda, att fler får stöd och vägledning i att förändra. Jag gläds över det arbete jag ser och över att vi kan göra mer. Bär hoppet, våga var modiga. Våga sätta stopp.

Susanne Rappmann, biskop

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Tomas Rosenlundh, Öppen kyrka - en kyrka för alla
Tack biskop Susanne! Bör hoppet, våga vara modiga blir ledordet just i denna tid när så mycket har uppdagats de senaste dagarna. Svenska kyrkan gör skillnad i många frågor och kommer att kunna göra skillnad även i denna. Vid årets kyrkomöte togs beslut om två motioner i denna inriktning där en av dem kom från undertecknad. Det handlar om hela Svenska kyrkan och att mobilisera en motkraft mot det destruktiva våldet som biskop Susanne skriver - våld är våld och skall anmälas. Så enkelt är det samt att en nolltolerans gäller. Min förhoppning är att den debatt som nu råder med jämställdhetsministern i spetsen, är att vi inom Svenska kyrkan också agerar skyndsamt och att ta tillfället att agera tillsammans med övriga samhällsaktörer. Vi skall göra våra satsningar tillsammans med andra och jag är övertygad om att av den debatt som nu sker kan göra skillnad för så många fler. Frågan om våldet i nära relationer har länge legat under den politiska radarn eftersom den har varit svår att tackla eftersom den förekommer överallt. Det är en känslig fråga men man måste våga! Nu skall vi våga ta steget vidare tillsammans med andra och vi skall göra det nu!
En läsare
Tack för viktiga denna appell! Vi behöver också arbeta förebyggande, titta på riskfaktorer och skyddsfaktorer så att fysiskt och psykiskt våld inte behöver uppstå eller fortgå. Brott ska självklart anmälas. Men vi behöver också, i hela samhället, ge människor redskap att lösa konflikter på fredlig väg. Och se till så att den som begått våldsbrott dels får insikt dels får hjälp att hitta andra strategier än att använda makt och våld i relation till sina nära. Och vi behöver stödja brottsoffren, så att de kan resa sig och få tillbaka sin självkänsla och egenmakt. Det finns mycket vi kan och behöver göra. Och vi är många som kan hjälpas åt, med olika infallsvinklar, som du skriver. Jag tänker också på det Susanne Wigorts Yngvesson skrev i KT 9 april https://www.kyrkanstidning.se/ledare/praster-som-skammar-andra-ny. Det är en annan viktig aspekt, av samma fråga. Och det finns ju också flera andra frågor som hör ihop. Viktigt att se att vemsomhelst kan bli utsatt, oavsett kön. Och att både kvinnor och män kan utöva våld mot andra. Vi behöver våga se. Och för att våga se behöver vi veta hur vi sedan ska agera.
En läsare
Det finns patriarkala strukturer i samhället. Det är ingen tvekan om det - inte minst #metoo tydliggjorde detta. Och vi behöver förändra de strukturerna. Samtidigt behöver vi också se och stödja alla brottsoffer, oavsett kön, och arbeta för att motverka allt våld i nära relationer. Det svåra är kanske som du också skriver, att kunna agera och hantera när våra kollegor är utsatta, eller utsätter. Det är en komplex fråga, att hitta viktiga svar på hur vi kan och bör agera då. En viktig fråga - bland många viktiga frågor. Tack igen för en angelägen appell.