I dagarna möts vi åter av skrämmande rubriker i nyhetsmedia om kvinnor som dödats av sina före detta eller nuvarande partner. Bara de senaste tre veckorna har fem kvinnor dödats av män. Detta måste få ett slut!
Våld i nära relationer ökar. I allt större utsträckning kränks barn, unga och vuxna i det som bör vara deras tryggaste rum. Det är inte acceptabelt. Det är dessutom ett våld som pågår i allas vår närhet, om än ofta osynligt. Vi måste bli bättre på att se, det gäller Svenska kyrkan och alla andra samhällsaktörer. Vi måste tillsammans sätta stopp för våld i nära relationer.
Det senaste året har våld i nära relationer ökat stort. Siffror från BRÅ visar en nära dubblering i hela landet 2020 jämfört med 2019 när det gäller antalet anmälningarna om kvinnor som utsatts för våld i nära relationer.
Benägenheten att anmäla har ökat, och en starkt bidragande orsak i den senare statistiken är coronapandemin och dess påverkan på människors sociala rum och sammanhang. När våra bildliga och bokstavliga rum av olika anledningar minskar, ökar slagen och hoten. Om detta vittnar såväl kvinnojourer och mottagningar, som medarbetare i församlingar i Göteborg stift.
Svenska kyrkans initiativ och engagemang tar kontinuerligt avstamp i samtiden. Att möta de behov som finns är en konsekvens av den kristna tron. Frågan om våld är alltid prioriterad. När människor utsätts för psykiskt eller fysiskt våld i sina nära relationer är det, tillsammans med andra aktörer, kyrkans uppgift att både reagera och agera.
De kommande åren stärker och utvecklar Svenska kyrkan i Göteborgs stift, kyrkans uppdrag i frågorna. Det sker bland annat genom en utbildningssatsning för medarbetare och genom att uppmärksamma och utveckla goda initiativ och insatser.
Nyligen besökte jag en av Göteborg stifts församlingar, Tynnered i Västra Frölunda, som i flera år har fokuserat på att lyfta kvinnors, barns – och också mäns utsatthet i de närmaste relationerna. Hela arbetslaget oavsett professioner, bär frågan. Församlingen håller mycket ”öppet” för att öka möjligheterna för utsatta kvinnor att komma ut och komma in till kyrkans trygga sammanhang. Där erbjuds samtal och andra former av stöd. Medarbetarna har också lagt mycket tid på relationsbygge i lokalsamhället. Tillsammans med andra aktörer har bland annat en manifestation på ”Orange day” den 25 november, genomförts, för att sätta ljus på vikten av att stoppa allt våld i nära relationer. Jag blev mycket berörd av de berättelser jag fick del av och också upplyft över att det går att göra skillnad.
Ytterligare initiativ tas i Göteborg stift. Flera grupper för våldsutsatta kvinnor har startats, lokalt samverkar också församlingar med till exempel kvinnojourer och jourboenden. Syftet är att komplettera varandras insatser samt att generera större nätverk i frågorna. Flera församlingar har arbetat med beredskap och internt ökat kunskapen om våldets uttryck.
Bäst effekt har de gemensamma insatserna om de är så flexibla och behovsanpassade som möjligt. Det är så vi är kyrka, så bygger vi på sikt ett socialt hållbart samhälle. De goda exemplen är många och det är jag glad över, men vi behöver göra mer.
Vi behöver på djupet se på vår egen organisation och reflektera över kyrkans uppdrag och ansvar i en så svår och ibland känslig fråga som våld i nära relationer. Vi behöver också se på vår egen historia.
Den utbildningssatsning som Göteborg stift gör under kommande år har fyra teman; kunskap, juridik, goda exempel och teologi. I teologiseminariet vill vi utmana oss. Kristendom liksom övriga stora världsreligioner har historiskt bidragit till att upprätthålla strukturer och föreställningar som bidrar till våld i nära relationer. Det är religioner som alla vuxit fram i patriarkala miljöer, kvinnors underordning har tagits för given. Det är tolkningar som har bäring och också kvarstår i vår tid.
Vi är dessutom en organisation som i och för sig är stor, men också intern. Vi är på gott och ont nära varandra. Vi har, som många andra organisationer, familje- och vänskapsband utöver de professionella, vilket skapar sociala kroppar och sammanhang som kan vara svåra att utmana. I det måste vi bli modigare. Våld är våld och ska anmälas. Stöd och hjälp ska ges till de som är utsatta, oavsett vem eller ”vems” man är.
Som kristen bär jag hoppet. Som evangelisk-luthersk kyrka gestaltar vi hoppet i samtiden. Bibelns texter har i alla tider inspirerat kristna till att verka för en bättre värld utan våld och kränkningar.
Församlingarna gör redan mycket. Det är en kraft att räkna med. Det är hopp. Fortsätt att söka varandra, dela erfarenheter och berätta – och anmäl när det behövs. Vi kan bygga stora nätverk och göra så att fler blir sedda, att fler får stöd och vägledning i att förändra. Jag gläds över det arbete jag ser och över att vi kan göra mer. Bär hoppet, våga var modiga. Våga sätta stopp.
Susanne Rappmann, biskop
LÄGG TILL NY KOMMENTAR