Vi skäms inte för kristet kulturarv

Vi har full respekt för den som inte vill att deras barn ska prackas på en tro. Däremot kan det knappast anses rimligt att barn inte ska få ta del av vårt kultur­arv, och få vetskap om vilka traditioner och värderingar som präglat och fortfarande präglar vårt samhälle. Av rädsla för att stöta sig med enskilda kritiker går politiker och skolledningar isolationisternas ärenden. Religiös beröringsskräck gör samhället i sin helhet smalare och kallare.

Vår erfarenhet är nämligen den att det nästan aldrig är barn, föräldrar eller lärare från andra kulturer och religioner som har invändningar mot att Lucia firas och att skolavslutningar avhålls i kyrkolokaler. Tvärtom möter vi barn och föräldrar med annan tro än den kristna som uppskattar när det svenska samhället är tydligt med både kultur och värderingar.
Den kritiska debatten drivs i stället av kulturradikaler och värderelativister som i bästa fall är rädda för traditionella kultur­uttryck och kristna värderingar, i värsta fall vill radera dem från det offentliga rummet. Lucia och jul blir tomma och meningslösa utan deras historia. Som en fettisdag utan semlor. Första maj utan arbetare. Nationaldag utan nation.

De som kritiserar skolavslutningar i kyrkan söker i praktiken efter minsta gemensamma nämnare. Detta i sin oro för vad folk kan tycka och tänka om det svenska kulturarvet. Men detta leder till en nollkultur, i stället för ett möte mellan kulturer. Vårt kulturarv, människor av kristen, muslimsk, judisk eller annan tro, ateister och tvivlare, förtjänar större respekt än så.
Vi behöver inte fler som isolerar sig, vare sig från varandra eller från vårt kulturarv. I stället behöver vi mer av gemenskap och gemensamma värderingar. Sådant som fokuserar på att vi har så oändligt mycket mer gemensamt än vad som skiljer oss åt.

Som kristdemokrater är vår uppfattning klar. På samma sätt som ingen skola ska vara tvingad att fira sina högtider i en viss lokal, ska ingen skola vara rädd för att ha julfirande eller skolavslutningar i kyrkan. Vi älskar mångfald. Men i mångfald ligger också det högst naturliga att bejaka våra traditioner och våra gemensamma värderingar. Och ingen i Sverige har anledning att skämmas för vårt kristna kultur­arv. Utan detta arv, hade Sverige sett helt annorlunda ut.