Vi vill vara en levande tolkningsgemenskap

När maktens militärer skjuter oskyldiga demonstranter i sina desperata försök att bevara en orättfärdig diktatur eller när slagord som "Mångfalden förstör Sverige" klistras upp längs husväggarna, då behövs också andra handlingar och andra röster.
väcker uppmärksamhet. Det twittras och bloggas flitigt kring dem och därmed är det viktigaste syftet nått: ett öppet samtal om Gud, liv och tro. Samtidigt är affischerna anpassade till det snabba flödets villkor. Korta appeller vill nå betraktarens innersta och leda till reflektion också kring de frågor som aldrig får några enkla och slutgiltiga svar.
som reagerat på affischerna är Dagens Nyheters kolumnist Lena Andersson, som i en välformulerad, men svepande artikel (26 februari) ställer frågor om vilka teologiska bevekelsegrunder som ligger bakom kampanjerna. Hon menar att det bara är en vilja att vara alla till lags och en allmän intellektuell tankeoreda som får en identitetslös och famlande kyrka att med hjälp av PR-konsulter vädja till människor att inte bry sig om de allvarliga saker som finns i den kristna idétraditionen: monoteismen, teodicéproblematiken, Guds allmakt och Guds allgodhet.Ja, det är värre än så! Här har någon medvetet "rotat" i gudomligheternas "fyndlåda" för att finna sådant "fluff och puff, ludd och sudd" som kan hjälpa till med att snickra ihop en trosbekännelse, som inte tar något på allvar och därmed inte heller stöter bort någon.
i sammanhanget är att det faktiskt inte är någon utomstående copywriter som för dyra pengar försett en famlande kyrka med dessa återkommande "förträffligheter", utan bakom affischerna finns en medveten reflektion som vill ta samtiden på allvar och samtidigt försöka formulera en adekvat teologisk ståndpunkt som med hygglig tankereda vill säga något om den Gud vi tror på. Det må med Lena Anderssons formuleringar kallas för "gudsnådeliga plattityder" eller "postmodern sanningsrelativism", men för dem av oss, som vill samtala öppet, ärligt och intellektuellt uppriktigt om den kristna trons villkor i vår samtid, så är det en vilja till trohet mot evangeliernas berättelser om Jesu liv och död, som ligger bakom.
är inte den enda röst i den samtida kulturdebatten som vill att kyrkan för att vara kyrka skall stå för det som den alltid har stått för, göra som den alltid gjort och inte ägna sig åt relativism, bortförklaringar och undanröjande av obekväma dogmer. Ett inte alltför vardagligt och begripligt språk garanterar en kristen tro som man vet var man har, medan ett sökande efter en dialoginriktad och vuxen tro ses med stor misstänksamhet, eftersom den kräver uppriktiga gensvar. Den kan inte bara sopas in under kormattan som ett uttryck för identitetslöshet och famlande anpassning till rådande tidsanda. Om kyrkans brottning med sitt historiska arv alltid bara utmynnat i att allt var bättre förr så skulle vi fortfarande leva med slaveri, barnaga, dödsstraff, förföljelse av oliktänkande och kvinnors självklara underlägsenhet.Alla sådana föreställningar har mist sin makt därför att den kristna trostolkningsgemenskapen underkänt dem utifrån sin samtida tolkning av Jesu sätt att leva och möta människor.
tycks märkligt nog mena att tron på en rasistisk och sexistisk Gud skulle vara ärligare mot någon slags klassisk kristen tro - som aldrig någonsin funnits - än den nu torgförda tanken om att Gud inte gör skillnad på människor. Det är sant att många bibeltexter kan läsas så som Lena Andersson läser dem. Där finns uppenbara exempel på hur Gud favoriserar vissa och ratar andra. Där finns kvinnoöden som är helt fasansfulla och andra utfall, som vi idag skäms för, men vi vägrar att läsa sådana texter som evigt giltiga objektiva sanningar. Vi vill istället vara en levande tolkningsgemenskap som ständigt utmanar de texter vi ärvt.
en enkel och rak allmaktstanke eftersom den inte går ihop med tanken på Guds kärleksfulla allgodhet. Vi vill ständigt vrida och vända på det faktum att varje text har en avsändare med vissa anspråk på makt och myndighet. Vi vägrar att bara söka sanningen i det förgångna och tror att Gud också kommer oss till mötes framifrån. Vi vill se uppenbarelsen som ett ständigt pågående avtäckande av nya insikter om den Gud som ändå alltid förblir bortom oss, bortom våra bilder och bortom våra språk. Vi vill visa traditionen respekt, men också ge rum för de frågor som verkligen bränner just nu och allas lika värde är en sådan.
kan diskuteras liksom det offentliga samtalets vilja att reducera allt till slagord, men bakom orden "Nej till rasism" och "Ja till respekt" finns en vilja att både ifrågasätta gamla (alltför) etablerade sanningar och ett öppet sökande efter en tro, som inte gör våld på andras tro, men slår vakt om tanken att Gud inte gör skillnad på människor. Fortsatta samtal om detta är en nödvändighet om vi vill ta våra smärtsamma samtidserfarenheter på allvar. Det är varken publikfriande relativism eller hemgjord polyteism utan en vilja till lyhördhet inför Gud som levande, närvarande och överraskande.