Vigseluppdrag – nej tack

Trots att Persenius inte är min biskop ska jag försöka svara. Jag har i flera vändor haft skriftlig dialog med både domkapitel och kyrkostyrelse kring frågan om det är möjligt att stå utanför vigseluppdraget. Ingen kunde svara. När äktenskapsbalken ändrades och Svenska kyrkan lite senare hakade på och bejakade enkönade äktenskap och vigselrätten inte längre knöts till prästvigningen, utan till ett personligt förordnande av Kammarkollegiet ansökte jag om att få stå utanför detta uppdrag.
delen av vigseln är nu ett statligt sidouppdrag och det visade sig vara möjligt att vara präst utan detta statliga uppdrag. Jag har också samtalat med min biskop om det och på min fråga om han vill uppmana mig att dra tillbaka min ansökan svarade han ”Nej”, men konstaterade samtidigt att det kan leda till pastorala problem om många följer mitt exempel. I ett annat fall har en prästs förordnande nu dragits in eftersom det inte sköttes på rätt sätt. Jag kan fortfarande leda alla de gudstjänster som jag tidigare firade, men jag gör det utan myndighetsutövningen.
ser detta som en ”osolidarisk provokation” så kanske det beror på att han nu plötsligt inser att det inte är Svenska kyrkan som äger frågan. Vi lever i en ny situation som kan vara svår att acceptera. Staten bestämmer. Hur han som tidigare ansåg att samhället borde ta hand om det civilrättsliga nu, när han ser att det är så, kan bli så provocerad, det är för mig en gåta.
ett lutherskt perspektiv är ju den nya ordningen fullt rimlig. Samhället upprätthåller tydligare än kyrkan själv uppdelningen mellan det som Luther kallade ”det andliga och det världsliga regementet”. Ett konsekvent tänk kring detta innebär att samhället inför en obligatorisk civilrättslig reglering av äktenskapet och att kyrkan ber och firar gudstjänst.Som evangelisk-luthersk präst är jag också protestant – för en god biblisk ordning, mot det obibliska. Då är det inte så konstigt att någon ibland kan uppfatta protestanten som provocerande. Det hör liksom till.