Vilken kompetens behöver församlingen?

Föreläsningen, som var en del av biskop Evas program för kyrkoherdarna under årets upplaga av kyrkoherdesamlingen, fick några av oss herdar att lyfta på ögonbrynen. Även om vår biskop fyllde på med andra perspektiv på behovet av kompetensutveckling, så dröjde sig stiftpedagogens ord kvar. Demokratin i församlingens arbetslag – jo, nog är det angeläget. Nog har många av oss övervarat en och annan medarbetarsamling där en präst kört över sina arbetskamrater med hänvisning till sin teologiska kompetens, eller ännu hellre, sett samma präst gå från ungdomsgruppens aktivitet lagom tills det är dags att plocka undan eftersom det är under en teologs värdighet att diska.

Vi må ha olika roller, men gränsen mellan kompetensgrundad arbetsdelning och högfärd är ofta hårfin i församlingsarbetet. Men är det därför det är viktigt att höja kompetenskraven på pedagoger och diakoner? När det kommer till denna brist på demokrati i våra arbetslag, är det då inte ett problem som avhjälps med tydlig arbetsledning snarare än en allmän utbildningsreform?

Vilken kompetens behövs i dagens svenskkyrkliga församlingar? När jag blickar tillbaka på de fyra församlingar där jag arbetat, och ställer mig frågan vad som bidragit till dessa församlingars tillväxt, så blir svaret inte akademisk kompetens utan engagemang. Att dra i gång en klädbytardag för småbarnsföräldrar, eller ett prata svenskakafé för nylända invandrare, eller en dopfest för nydöpta, eller ungdomsgård för konfirmanderna, ja alla dessa exempel har följande gemensamt – de kräver tid, engagemang och social kompetens. Men kräver de en masterexamen? Nej! Jag tror ibland att vi har en övertro på akademiska poäng.

En kyrkoherdekollega uttryckte en gång frustration över att han, om han frågade efter ett pedagogiskt program för ungdomsverksamheten, fick 30 sidor tillbaka, men om han frågade om någon kunde jobba en fredagskväll på en ungdomssamling bara fick undanflykter till svar.

Jag är absolut inte en fiende till formell kompetens. Att vara kyrka 2015 kräver sociologisk, pedagogisk, musikalisk och teologisk kompetens, inte tal om annat. Men, och det är ett stort men, det vi inte behöver är fler yrkesprofiler som pinkar revir, underhåller sin kompetens på otaliga kurser, och inte minst, ägnar kopiöst mycket tid åt nätverkande med varandra och andra välutbildade företrädare för civilsamhället.

Någon kanske vill protestera mot denna verklighetsbeskrivning, och ja, den är lite hårdragen, men jag skulle vilja hävda att utvecklingen går åt det hållet (säkerligen inte bara i kyrkans värld). Det behöver inte vara en direkt effekt av högre utbildningskrav, men jag tror att det ligger i sakens natur att ju mer ens yrkesroll vilar på examina och vigning, desto lägre blir incitamenten att tänka att ens arbetstid tillhör församlingsborna. Det må vara demokratiskt, men knappast vad våra församlingsbor betalar för med sin medlemsavgift.

Christofer Wilson
Kyrkoherde i Eds församling
Stockholm