Vill biskoparna få makt att binda prästers samveten?

Anders Lundberg, teologie magister, jur kand

Har biskopsmötet, genom Göteborgs stifts domkapitel, letts in på en väg där man öppnat för ett starkare krav på lydnad mellan präst och biskop?

I Kyrkans Tidning återgavs nyligen ett uttalande som framgår av protokollet till biskopsmötet den 22 oktober 2019.

Biskoparna anför härvid bland annat följande:

”Biskopens andliga ledarskap tar sig uttryck i alla aspekter av biskopens ämbetsutövning och pastoral och administrativ praktik kan inte skiljas ut från det. […] Den som har ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst kan därför inte välja att stå under tillsyn endast i avseende på enskilda aspekter av biskopens ledarskap.”

Biskopsmötet motiverar detta uttalande med att det ”i kyrkoordningen saknas tillräcklig tydlighet i fråga om innebörden av biskopens teologiska och andliga ledarskap”. Uttalandet sammanfaller med en av kyrkostyrelsen tillsatt utredning om ”biskopens ledningsuppdrag”.

Uttalandet sker i anledning av överklagandenämndens beslut att upphäva Göteborgs domkapitels beslut att förklara Rune Imberg obehörig till prästämbetet, och anknyter till några centrala skäl därtill: ”Utöver vigningslöftenas helhet vill domkapitlet även betona att biskopens uppdrag är en helhet. Det går inte att dela upp biskopens uppdrag i en stiftschefsroll och en andlig ledarroll.” (Göteborgs stifts domkapitels yttrande till överklagandenämnden i ärende ÖN 2019/9, 2019-04-11). Överklagandenämnden ansåg dock att ”[b]egreppet andligt ledarskap är […] problematiskt eftersom det kan uppfattas på olika sätt”. (ÖN 2019/9)

En biskop kan inte binda en prästs samvete eller fromhet starkare än Guds ord redan har bundit.

Ett sammanhang där dock uttrycket andligt ledarskap används är i BEM-dokumentet. Här uttalas att biskoparna har ”responsibility for leadership in the Church’s mission” (Ministry, III, p. 29).

Rent konkret definieras emellertid här, liksom i kyrkoordningens åttonde kapitel, första paragraf, biskopens uppgift i förhållande till de konstitutiva kännetecknen av den kristna kyrkan — förkunnelse av lag och evangelium, och sakramentens rätta förvaltande — samt biskopens roll i den enhet som ska följa av detta.

När man således ser närmare på angivandet av biskopens uppgifter i kyrkoordningens åttonde kapitel, första paragraf, och samläser det med ett inflytelserikt ekumeniskt dokument kan man verkligen undra varför biskopsmötet finner överklagandenämndens konstaterande så stötande.

Vidare: Vad i kyrkans ordning, som tydligt anknyter till hennes evangelisk-lutherska bekännelse, kan inte ge ljus över det nyligen avkunnade beslutet från överklagandenämnden?

Skulle den nu inträffade situationen vara mer svårtydd för kyrkan än de historiska situationer som format de lydelser som nu ledsagar henne?

Det kan befaras att biskopsmötet, genom Göteborgs stifts domkapitel, letts in på en väg där man öppnat för ett starkare krav på lydnad mellan präst och biskop än vad som kan motiveras evangeliskt.

En biskop måste naturligtvis kunna göra en präst som inte kommer på kallelser eller medverkar i visitationer och dylikt till föremål för åtgärder — det är bland annat en förutsättning för kyrkans enhet.

Men en biskop kan inte binda en prästs samvete eller fromhet starkare än Guds ord redan har bundit prästen, oavsett om prästen också har den dåliga smaken att öppet berättar för biskopen att så är fallet.

En sådan praktik skulle omedelbart krocka med en vidsträckt yttrandefrihet och dessutom inte heller harmoniera med hur valet av biskoparna går till.

Biskopsmötets uttalanden och domkapitlets bärande skäl för att avkraga Imberg pekar inte ut en otydlighet i åttonde kapitlet, första paragrafen i kyrkoordningen, utan uttrycker i stället en önskan om att förändra regleringen. Detta borde, inte minst för prästerskapets skull, öppet redovisas.

Anders Lundberg
teologie magister, jur kand

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.