Vinstfri välfärd utmanar

I budgetpropositionen för 2015 aviseras att ”en utredare skall lämna förslag dels kring hur reglerna för offentliga medel för driften av skattefinansierad välfärd skall utformas så att medlen kommer brukarna till godo och överskotten som huvudregel återförs till verksamheten, dels beskriva vilken påverkan en sådan reglering får för brukare, anställda och existerande aktörer och hur de senare kan ges stöd och anpassa sin verksamhet till sådana nya förhållanden”.

Grundfrågan är höggradigt kontroversiell. Mindre kontroversiell, men inte okomplicerad, är synen på icke-kommersiella aktörers arbete inom bland annat vård och omsorg. Bland dessa finns de som hör hemma i Svenska kyrkan, andra trossamfund och ideella organisationer, liksom personal- och brukarkollektiv. Redan i budgetpropositionen skriver regeringen att dessa” icke-kommersiella aktörer ska få möjlighet att växa och utvecklas”, samtidigt som ”deras självständighet ska värnas”.

Alltsedan de kyrkligt förankrade diakoniinstitutionernas tillkomst under 1800-talets andra hälft har det funnits ett professionellt kyrkligt arbete med vård och omsorg, också i det som brukar kallas tunga välfärdsuppgifter. Detta har inte på något avgörande sätt ifrågasatts, även om delar av det av andra skäl har upphört och överlåtits till landstinget eller andra huvudmän.

Annorlunda har det sett ut för församlingarna. Under 1900-talets andra hälft fördes en ibland intensiv diskussion om det diakonala arbetet. I efterkrigstidens folkhem fanns den goda tanken att alla skulle innefattas i en av stat och borgerliga kommuner garanterad trygghet och omsorg. Baksidan av detta goda var att frivilliga krafter, till exempel trossamfunden, inte skulle ägna sig åt en verksamhet för vilken de borgerliga kommunerna bar ett lagligt ansvar. Särskilt känslig var den då skattefinansierade kyrkliga verksamheten.

Successivt har detta synsätt fått ge vika för en insikt om att stat och kommun inte förmår att fullt ut bära detta ansvar. I dag ses de flesta frivilliginsatserna som ett viktigt komplement till både statens och de borgerliga kommunernas insatser för att stärka vård och omsorg. Inte för att lappa och laga inom områden som självklart bör hanteras och finansieras skattevägen, utan snarare för att tillföra ytterligare kvaliteter.

Det är naturligt att en kyrka med omsorg om de utsatta lever upp till människans roll som Guds medskapare. Det bör vara naturligt för stat och kommuner att inse att ett samhälle där människor, inte bara som skattebetalare utan också enskilt eller i grupper, på ett konkret sätt vill göra en insats, blir ett bättre samhälle.

Svenska kyrkans roll som välfärdsaktör kan utformas på flera olika sätt. Kyrkostyrelsen har pekat ut tre huvudinriktningar: Röstbärare och påverkansaktör, samverkanspart och utförare av välfärdstjänster. Det var ett resultat av bland annat den utredning (Att färdas väl – hur Svenska kyrkan kan navigera i välfärden, Svenska kyrkans utredningar 2013:3) som kyrkostyrelsen tillsatte 2011 och som var klar 2013.

Fortfarande saknas emellertid övergripande bedömningar och beslut från Svenska kyrkans sida om inriktning, organisation (inkl associationsformer), samverkan och finansiering. Arbete med ideellt baserad sjukvård, äldreomsorg, boende och annan service för personer med olika slag av handikapp, ungdomar i kris, flyktingmottagande och andra tyngre eller lättare välfärdsuppgifter ställer krav på en långsiktigt hög kompetens och en uthållig verksamhet. En del av dessa uppgifter kan bara hanteras av ett fåtal kyrkliga huvudmän, andra kan ges en bredare förankring i församlingarna. Diakoniinstitutionerna kan spela en nyckelroll.

Om inte Svenska kyrkan denna höst utvecklar sin ideologiska, teologiska och organisatoriska uppfattning saknas den nödvändiga beredskapen inför 2015 och 2016. Det gäller för engagerade församlingar, stift, diakoniinstitutioner och Svenska kyrkan på nationell nivå att svara på de frågor som ännu är obesvarade.

Sören Ekström