Webbdebatt: Alla får inte plats

Det i sig skapar ett glapp mellan människor som gör en ängslig om kyrkans framtid. Sådär ängslig som Ann Heberlein säger sig vara, men hon av andra orsaker. Hon är ängslig över att kyrkan inte är till för de som vill gå på djupet med frågor och funderingar. Det är inte jag. Kyrkan och kyrkans folk borde enligt min mening ägna sig ännu mera åt att vara ute på det som kallas fältet, men som så få vet var det är, ute där folk befinner sig. Det är så man får intresserade att bli medlemmar, inte genom att böja huvudet ännu mera i skuld och skam i en hård träbänk. Fast de som vill det, får naturligtvis göra det. Det ena borde inte utesluta det andra. I kyrkans värld ska det finnas plats för alla.
lyssnade jag på ett intressant föredrag av Ann Morisey. Hon har nyligen kommit ut med en bok som heter vänd utåt och som handlar om en ny strategi för diakoni. Vi borde fråga oss dagligen och stundligen: Could we/should we. Vaddå? Jo, ta steget att möta en medmännniska ansikte mot ansikte, ta steget att verkligen vända oss utåt. Jag tror hon har rätt i det. Vi måste våga vara sårbara för att orka vara starka. Vi måste fråga oss vad Jesus skulle ha gjort. Jag är säker på att han inte skulle känna sig ängslig över att vara med i en Pride-parad, eller över att prästen pratar om livspussel. Och jag är helt övertygad om att Jesus skulle tycka att det var jätteintressant att diskutera allt möjligt, även kyrkans framtid, med icke-präster och icke-skriftlärda. Jesus var modig. Han sökte efter svar inne i sig själv, men vände sig utåt, beredd att hjälpa och vara tillsammans med andra.