Webbdebatt: Låt oss värna den kyrkliga vigselrätten

Kyrkor och samfund kan sedan erbjuda möjlighet till en religiös akt, kopplad till registreringen, men utan nuvarande juridisk funktion. Aurelius lyfter fram det mångkulturella samhället, i vars ljus den kyrkliga vigselrätten är att betrakta som "en rest från ett svunnet samhälle", samt att det i ett europeiskt perspektiv är en "normalisering av förhållandet" att skilja på juridik och religion. Vi är många inom kyrkan, präster och lekfolk, som inte delar Aurelius uppfattning, utan vill att kyrkan också i framtiden skall behålla sin vigselrätt. Det finns två huvudskäl till detta, som vi i den här debattartikeln vill redogöra för och belysa.

Ett skäl till att vi vill värna den kyrkliga vigselrätten har att göra med att Svenska kyrkan till sitt väsen är och vill vara en "öppen folkkyrka". Om detta mångfacetterade begrepp har biskop Aurelius stora kunskaper. Svenska kyrkan vill möta människor i olika skeden av livet där riter som dop, konfirmation, vigsel och begravning fungerar som existentiella hållplatser och riktmärken även för sekulariserade svenskar. Att det fortfarande finns ett sådant förtroende bygger på goda möten och enskilda erfarenheter, men säkert också på en historia som präglat både kyrka och folk.
Om man fullföljer Aurelius resonemang finns det en rad ordningar som skulle kunna ifrågasättas. Vi tror dock inte att människor i allmänhet upprörs över dessa historiska band mellan samhälle och kyrka. Snarare handlar det om att kyrkan i varje ny tid måste förvalta sitt arv och ta sitt uppdrag på allvar. I ett mångkulturellt samhälle är det självklart att varje människa fritt skall kunna välja det sammanhang man vill när det gäller till exempel ingåendet av äktenskap. Där är vi och Carl-Axel Aurelius helt överens. Vi kan bara inte se att en god fungerande ordning, där också religiösa företrädare både viger och välsignar, skulle stå i motsats till en sådan hållning. Snarare visar det att gränsdragningen mellan det vi kallar andligt och profant kanske inte alltid är så lätt att urskilja. Bara det är en insikt värd att reflektera över.

Det andra skälet har att göra med ett eventuellt införande av könsneutrala äktenskap. Om riksdagen väljer att införa könsneutrala äktenskap innebär detta att en samkönad relation ges samma samhälleliga status och värde som relationen mellan man och kvinna. Äntligen kan homosexuella par få "gifta sig i kyrkan" och manifestera sin kärlek och vilja till livslång trohet inför Gud, präst och anhöriga. Det är stort och det är lätt att referera till Barack Obamas historiska tal om förändring och "yes, we can". Det är i ett sådant perspektiv som Aurelius utspel om slopad kyrklig vigsel får en annan och betydligt obehagligare klang. Det går inte att bortse ifrån att kyrkan och samhället under lång tid har diskriminerat och exkluderat homosexuell kärlek. När nu kyrkporten äntligen öppnas för bröllopsfest och högtid vill biskopar och andra inte längre att kyrkan skall viga. När svarta i USA fick möjlighet att sitta på samma bussplatser som de vita, "whites only", fanns det säkert de som ville sluta köra buss eller låta bussarna stå still. Uppropet om att kyrkan nu bör avstå sin vigselrätt kommer i det sammanhanget att uppfattas som ett försök till "smitning" enligt devisen "bättre fly än illa fäkta", när nu olyckan (läs: "könsneutrala äktenskap") redan är skedd eller på väg att ske. Det är beklagligt och förvånande att en biskop, en domprost och en professor tycks så omedvetna om de signaler man sänder och om vilka ideologiska krafter som är i rörelse.

Mellan raderna kan man läsa att Aurelius vill ta stor ekumenisk hänsyn, det vill säga att relationerna till andra mer konservativa kristna kyrkor riskerar att bli ansträngda när många av Svenska Kyrkans präster med glädje kommer att viga samkönade par till äktenskap. Hans stora omsorg om det mångkulturella (läs: katoliker, ortodoxa, frikyrkor och andra religioner) har säkert också en sådan dimension. Vi menar att Svenska kyrkan istället har en uppgift att fungera som förebild och motrörelse till intolerant och diskriminerande religionsutövning. I andra religiösa traditioner och kulturer finns homosexuella människor som i hemlighet och under tystnad ser Svenska kyrkans öppenhet som "en nåd att stilla bedja om" i det egna sammanhanget. Om den kyrkliga vigselrätten avskaffas är det fritt fram för samfund och kyrkor att fortsätta diskriminera homosexuell kärlek, eftersom samhället inte längre kan ställa krav på juridiska förpliktelser och/eller obehörigförklara de samfund och präster som inte lever upp till kraven.

En sådan fortsatt diskriminering vill vi inte medverka till utan ser med glädje fram emot den dagen då vi, präster i Svenska kyrkan, kan viga såväl samkönade som tvåkönade par till äktenskap i våra kyrkor. Och med Barack Obamas ord, tillsammans med andra som vill väcka hopp och mod i världen, utbrista: "Yes, we can!"


Pontus Bäckström
kyrkoherde i Brämaregårdens församling

Christina Eriksson
kyrkoherde i Biskopsgårdens församling

Daniel Tisell
sjukhuspräst på Östra Sjukhuset i Göteborg
Britta Broman, direktor på Stadsmissionen, Göteborg