Att göra kyrkans rum till sitt eget

Tidigare guidade skyltar i barnhöjd till de olika sevärdheterna i Västerås domkyrka. Med en skattkarta blir upptäckterna mer spännande. Foto: Pia Nordlander

Ögonhöjd blir något helt annat när kyrkorummet ska göras levande för barn. I Västerås domkyrka har man arbetat i många år med att välkomna de yngre till både bibelns berättelser och svensk historia. Och allt utgår från ett tassavtryck i golvet.

– Titta upp, så ser du vad jag menar!

Ingela Welén, pedagog i Västerås domkyrka, står vid en altartavla och visar rent konkret vad det kan innebära att förstå barnets perspektiv när man upptäcker kyrkorummet. Ett barns ögon når bara upp till den korsfäste Jesus i mitten av tavlan. Den uppståndne, som tronar högs upp, är svår att se även för en vuxen.

– Och den är nästan omöjlig att upptäcka för ett barn. Då kan det bli läskigt.

Det finns fler symboler i kyrkorummet som kan kännas otäcka. För Ingela Welén har det varit viktigt att ge de yngsta egna tolkningsnycklar, till och med för något så knepigt som memento mori-symbolik.

– Vi har mycket dödskallar och skelett här på tavlor och på gravar i golvet. Jag berättar för barnen att skeletten påminner oss om att äta glass varje dag. Ta en bulle. Att de påminner de vuxna om att ringa den där vännen. Ta vara på dagen.

Bland de tecknade figurer som förekommer i domkyrkans material för barn återkommer också ett skelett, med brett leende och skojiga kläder.

Figurerna ingår i materialet Spårhunden. Det har några år på nacken, men har arbetats om. Nu är det i form av en skattkarta som guidar till kyrkans hemligheter.

Trots att Alvar och Iris är vana besökare i domkyrkan – mamma Edit Strandberg är kommunikatör här – finns det alltid något nytt att upptäcka. Foto: Pia Nordlander

– Tidigare var det mer en bok, med mer text. Lite likt en skolbok. En skattkarta är mer som en godispåse att plocka ur, säger Edit Strandberg som är kommunikatör i församlingen.

Till den första versionen av materialet stod skyltar utställda i kyrkan i barnhöjd.

– Men det blev ingen utmaning. Det är roligare att få springa runt och upptäcka själv, säger Edit Strandberg.

Att inte vara rädd för att omvärdera arbetet med barnguidningar är viktigt. Ingela Welén ser det som självklart att barnens tankar och frågor utvecklar materialet.

– Barnen visar oss vad vi behöver lyfta och vad som inte fungerar.

Det kan ske på ett enkelt sätt. Att de yngre barnen lite oväntat ofta fascinerades av glasfönstrens klara färger och blev stående länge för att titta, ledde till att en av färgläggningsbilderna i barnhörnan föreställer fönstren.

I Västerås domkyrka hade man ett naturligt avstamp i det tassavtryck i teglet från 1260-talet som finns i golvet. Att föreställa sig en hund som sprang över den våta leran för hundratals år sedan väcker fantasin.

– Tassavtrycket är förstås spännande, men så har vi också riddarsvärdet och Erik IV:s grav. Det är vad barnen brukar återkomma till varje gång, säger Edit Strandberg, som har med sig sina två barn.

Svärdet är ett riddarsvärd från slutet av 1400-talet, ”tio läskburkar högt”. Och Erik IV:s grav är visserligen pampig, men det är nog egentligen Ingela Weléns berättelser om syskonrivalitet som slutar med förgiftning och mord som får de unga åhörarna att stanna upp här.

Mordet på Erik XIV tas ner på en mycket mänsklig och tillgänglig nivå när pedagog Ingela Welén beskriver syskonbråk och svartsjuka med dödlig utgång. Foto: Pia Nordlander

På baksidan av skattkartan genom kyrkan finns en tidslinje som sätter ihop kyrkorummet, föremålen och Sveriges historia på ett begripligt sätt. Och dessutom – nytt i den här versionen av materialet – en ordlista som förklarar vanliga kyrkord. Lite för undervisningens skull, att lära ut grunderna i kristen tro, men även för att öppna ännu en dörr till kyrkorummet.

– Det blir ju så roligt när man kan orden, säger Ingela Welén.

Att lyfta fram det kyrkliga och inte tona ner det, syns också i lekkyrkan. Allt har ett kyrkligt eller bibliskt tema, från utklädningskläder till leksaker. Här finns ett altare, men även Noas ark, lamm att gunga på och andra saker som kan knytas till bibelns berättelser.

– Vi insåg till exempel att många barn inte längre vet hur man fiskar. Och i bibeln står det ju en massa om fisk och om att fiska, så vi gjorde en fiskdamm att leka med.

Många kommer in i domkyrkan bara för att leka en stund.

– Barnen gillar det, för här finns leksaker som inte finns någon annanstans.

Vi insåg att många barn inte längre vet hur man fiskar. Och i bibeln står det ju en massa om fisk och om att fiska, så vi gjorde en fiskdamm att leka med.

Ingela Welén är pedagog i Västerås domkyrka. Foto: Pia Nordlander

Pandemin har förstås satt stopp för en del, men i normala fall har Ingela Welén en massa visningar, under somrarna minst en visning om dagen för barn.

– Vi tittar på lite samma saker som i Spårhunden, men när jag har visningar har jag en korg med mig med saker. Till exempel en liten hund som jag ställer vid tassavtrycket. Om man har svårt med språket och inte förstår. Eller inte orkade lyssna just då.

Även för den som går den egenguidade visningen med skattkartan ska det alltid finnas personal i kyrkan som man kan fråga om man inte hittar.

– Man får inte känna att man har misslyckats, det är jätteviktigt, säger Ingela Welén.

Till och med de allra minsta kan upptäcka kyrkorummet, visar det sig. Ett mycket litet barn börjar ropa i kyrkan. Ingelas ögon lyser upp:

– Å, det där är så underbart! När bebisar upptäcker akustiken! Vi som jobbar här älskar att höra det, varje gång. Och föräldrarna tycker det är så jobbigt…