Det är då kyrkan är som bäst

Erika Ersholt präst i Gävle

Det som skiljer oss åt är att vi har olika fokus, ditt är ”det som Pride i verkligheten står för” och mitt är kyrkan i Pride.

REPLIK

En replik på repliken på det som faktiskt inte var en replik … eller låt mig säga så här: ditt första inlägg om Pride och kyrkan, Bengt Olof Dike, inspirerade mig att berätta om morgonbönen i Heliga Trefaldighets kyrka i Gävle under Gävle Pride. Tack för inspirationen!

Det som skiljer oss åt är att vi har olika fokus, ditt är ”det som Pride i verkligheten står för” och mitt är kyrkan i Pride.

Jag berättade om ”trygga rum” och ”helig mark”, och det är kyrkans trygga rum – vilket är det enda rum som kyrkan/vi som kyrka kan erbjuda och ”kontrollera”. Jag väljer här att skriva ”kontroll” med citationstecken eftersom ”kontroll” kan vara, särskilt i detta sammanhang, ett mycket negativt ord.

Mitt delande från Gävle handlade just om den ytterst negativa kontroll som driver människor på flykt från hat och våld i alla dess former och från ”instanser” de borde kunnat få stöd ifrån – familj, samhälle och kyrka. Mitt delande handlade om när vi, systrar och bröder i Kristus, fick ställa upp för varandra, ge rum och upprättelse. Och det är då, i min mening, som kyrkan är som bäst!

Erika Ersholt,
präst i Gävle

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.