Kan vi bättre än ”politisk, inte partipolitisk”?

Patrik Hagman teolog och författare
Bild från valdagen i Högalids församling i Stockholm. Foto: Marcus Gustafsson

Att kyrkan enbart skulle ägna sig åt själavård och uppbyggelse vore det största sveket av alla

Det är glädjande att debatten inför kyrkovalet denna gång kom att handla om den verkligt viktiga frågan om kyrkan och politiken. Så mycket av Svenska kyrkans framtid hänger på detta. Samtidigt är förvirringen stor – frustration över spretigt beslutsfattande blandas samman med politisk positionering och rena konspirationsteorier.

När kyrkan försöker bringa klarhet i denna röra brukar man falla tillbaka på tanken att kyrkan ska vara ”politisk, men inte partipolitisk”. Det är lätt att hålla med om, men som debatten visar, inte särskilt klargörande. För någon betyder partipolitisk det konkreta maktspelet inom de demokratiska strukturerna. För en annan handlar det om politisk ideologi och för en tredje all diskussion kring värderingar i samhället, som hur man ska se på invandrare. På samma sätt är det väldigt oklart i vilken mening kyrkan ska vara politisk: är det enbart som rent diakonal omsorg om utsatta, eller handlar det även om de strukturer som leder till utsatthet?

Att kombinationen partipolitik och kyrka är problematiskt följer av vad ett parti är – en sammanslutning som strävar efter makt för att uppnå en viss grupps intressen. Kyrkans själva väsen handlar om att vara en gemenskap som pekar bortom den logiken. Kyrkan ska inte driva en samhällsgrupps intressen mot en annan.

Men det här är faktiskt inte den enda form av politik som kyrkan inte borde syssla med. Själv drar jag mig för partipolitik, men har stor sympati för olika typer av politisk aktivism. Aktivism bygger på att man identifierar en fiende och genom olika kreativa taktiker försöker underminera den fiendens trovärdighet och maktbas. Men när kyrkan agerar aktivistiskt så är problemen de samma som med partipolitiken – grupper som inte delar samma samhällsanalys, av bättre eller sämre orsaker, känner sig utpekade och fjärmas därmed från kyrkan och dess budskap.

Det samma gäller med andra sätt att vara politisk, som när man försöker utöva konsumentmakt genom bojkotter eller ”köp närodlat”-kampanjer. Även sådant skapar splittring och motsättning.

Betyder det att vi landar i att kyrkan faktiskt inte ska vara politisk alls utan enbart ägna sig åt själavård och uppbyggelse?

Det vore det största sveket av alla. Kyrkans uppgift är att vara en bild av Guds rike, att frambära ett glädjebud till de fattiga ... förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.

Inte heller löser vi frågan genom att påpeka att enskilda kristna givetvis kan syssla med alla dessa former av politik, även om kyrkan som kyrka avhåller sig från dem. Kyrkan måste kunna ge sina medlemmar vägledning i hur gudsriket ska bli synligt i den värld vi nu lever i. Och då är vi tillbaka i det politiska. Eller finns det andra alternativ?

Nu har ju kyrkan redan ett ”eget” ord för det vi söker efter här. Låt oss prova detta:

Kyrkan ska inte vara politisk, den ska vara profetisk.

För jag misstänker att det egentligen inte är när kyrkan påtalar orättvisor i samhället, eller när man behandlar klimatfrågan, eller ens när man lyfter fram sexuella minoriteters rättigheter, som det irriterar och polariserar. Problemet är nog mycket oftare hur det görs.

All politik sker inom givna ramar. Det kan vara den parlamentariska demokratin, det kapitalistiska systemet, klasskampen eller en cynisk tanke om allas krig mot alla. Mycket sällan ifrågasätts dessa ramar, man manövrerar inom dem.

Här har kyrkan sin uppgift: att gå bortom dessa ramverk och hjälpa oss se en större värld. Den profetiska rösten utmanar det realistiska, ser igenom de lögner varje tankesystem behöver för att hålla ihop. Den ställer de obehagliga frågorna, utmanar våra bekväma förenklingar.

Precis som Jesus visar att saken inte är avgjord när en kvinna avslöjats på bar gärning med lagbrott, måste vi våga ifrågasätta de givna uppfattningarna om vad som är gott, rent och rätt, liksom vad som är förkastligt och brottsligt. Kyrkan ska ge oss nya ingångar i till exempel klimatfrågan, inte de samma som alla andra ger.

Fördelen med att hålla sig inom politiska ramar är att man inte behöver tänka igenom allt från början hela tiden. Så får man saker gjort.

Kyrkan kan inte unna sig den lyxen. Vi kan finna vägledning i Bibeln och traditionen, och lära oss mycket av politiska tänkare av olika slag. Men i grunden måste den kyrka som vill tala och agera profetiskt alltid börja om och ställa den enklaste och tyngsta frågan av dem alla: Gud, vad vill du med oss i dag?

Patrik Hagman
Teolog och författare
 

Precis som Jesus visar att saken inte är avgjord när en kvinna avslöjats på bar gärning med lagbrott, måste vi våga ifrågasätta de givna uppfattningarna om vad som är gott, rent och rätt, liksom vad som är förkastligt och brottsligt.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Eskil Jonsson
Så sant. Kyrkan, och även Bibeln har varit politisk ända sedan Mose förde israeliterna ut ur fångenskapen i Egypten. Jesus var också politiskt radikal och den förste diakonen. De första kristna församlingarna som Paulus "planterade" var även "partipolitiska" eftersom vissa grupper kunde hålla sig till olika apostlar. De gillade förstås inte Paulius,