I konsten finns ett smalt ingenmansland mot evigheten

Eftertanke av Kent Wisti.

Man minns för lite när man är så gammal som jag. Namn försvinner och olika ­sammanhang ­flyter ihop. Som till exempel vilken låt och ­vilken artist det egentligen handlade om i dokumentären jag såg för ett par år sedan. Det här ska jag komma ihåg, tänkte jag, och använda ­någon gång. Och nu är ­dagen plötsligt här. Jag är inte ­beredd.

Men historien är inte unik och vi har hört den ­flera gånger. En ung artist eller författare som slår igenom över en natt med en hit eller en debut­roman. Den fattige bondpojken som en ­morgon vaknar och är rockstjärna, servitrisen vars liv ­förändras när rätt person hör hennes röst. Slump, tillfälligheter och tur.

Men just i det här fallet var det något som bröt narrativet. Den numera åldrade artisten berättade att det inte alls handlade om en blixt från klar himmel. Han berättade att han arbetat på låten i tio år och sökt sammanhang för den. Han berättade att han övat sin blick för att se möjligheten när den kom och vara beredd.

Att öva sin blick att se möjligheten när den kommer och vara beredd. Det är svårt att snabbt krafsa ihop en genial novell när man hamnar i hissen tillsammans med rätt kulturredaktör och det är inte heller den drivkraft som skapar bra innehåll. Så lätt lurar man inte evigheten.

Vi lever våra liv i köttet, i tiden och i rummet. ­Något annat vet vi inte om och allt vi säger och försöker uttrycka om något utanför tiden och rummet måste förstås som konst, poesi och lek. Det är inte att reducera föreställningen om något utanför tiden och rummet. Det är att fördjupa verkligheten och att gå evigheten till mötes.

Det innebär att jag blir du och du blir jag. Du blir hönan vars ägg du åt i morse och ­kaffebonden som ­skördade kaffet du drack till frukost.

I konsten, i den poetiska förståelsen av tillvaron finns ett smalt ingenmansland mot evigheten. Där kan vi samlas med våra svagt flämtande oljelampor och vänta in evigheten när den kommer oss till ­mötes. Eller gudsriket om vi vill kalla det så. För där utanför tiden och rummet, på andra sidan gränslandet, finns det vi inte kan föreställa oss.

Ibland eller alltid brister tiden och rummet och gudsriket slår igenom. Men det är inte självklart att vi har övat vår blick tillräckligt mycket för att känna igen det. Det är inte självklart att texten, refrängen och riffen sitter rätt.

Astronomen, fysikern och den store humanisten ­Peter Nilsson lekte ett försök att förklara dome­dagen. Han beskrev det som att universum började mikroskopiskt litet och expanderar därifrån. I den expansionen finns också tiden, rummet och allt som skett i det. Även allt medvetande.

Någon gång kommer universum att gå tillbaka till denna punkt och under en kort, kort, jättekort tid kommer allt, verkligen allt, att samlas. All tid, allt rum och allt upplevt. Det innebär att jag blir du och du blir jag. Du blir hönan vars ägg du åt i morse och kaffebonden som skördade kaffet du drack till frukost. Du blir Niklas som du mobbade i mellanstadiet för att han var tjock och du får en stor hit över en natt för att du hade övat blicken för möjligheten när den kom och du var beredd.

Du blir slaghök och sork. Du blir varje slagen och våldtagen kvinna och du blir en kladdig gympa­lärare. Du blir en ål som trasas i en turbin och du blir Ingemar Stenmark inför andra åket. Du blir Paolo De Chiesa. Du blir Desmond Tutu och du blir Christer Pettersson. Du blir en östersjötorsk med kroppen full av tungmetaller.

Eftersom all tid och allt rum samlas i en punkt blir det även i en linjär mening en upplevd evighet. Och eftersom även just nu finns i detta gudomliga ögonblick sker detta just här och nu i samma stund som du läser. Vår uppövade blick för att vi alla är ett är det som möter upp gudsriket. Det är den som gör oss beredda när evigheten slår igenom varje pulsslag och varje andetag.

Kent Wisti
Stiftsadjunkt för mission och konstnär

Fakta: Söndagen före Domssöndagen

Tema: Vaksamhet och väntan

Första årgångens texter:

Sefanja 3:8–13

Uppenbarelseboken 3:10–13

Matteusevangeliet 25:1–13

Psaltaren 139:1–18

Liturgisk färg: Grön eller violett/blå

Taggar:

Eftertanke