Oemotståndlig fläkt av äkthet, tragedi och livsmod

Sången om Lili Marlene är det andra världskrigets sång om den stora längtan efter kärlek som ändå kan hålla ihop. Denna sång har fått ge namn åt Marie Tonkins nya diktsamling på förlaget Lejd. 

Egentligen är det inte en diktsamling utan ett epos. En poetisk berättelse om en soldat som inför Dagen D gifter sig med en flicka från en liten engelsk hamnstad. Sedan stupar han vid invasionen av Frankrike. Inom henne växer ett barn, som kommer att bli diktarens far. 

Den poetiska berättelsen vandrar framåt sida vid sida med korta utdrag ur den unge soldatens enkla brev. Berättelsen vidgar sig till ett panorama över hamnstaden vid Atlantens kust, där keltiska sagor ännu ekar.

Man kan bara böja sig i vördnad inför dessa erfarenheter, som generationerna efter 1945 inte kommit i närheten av, inte i Norden.

Det finns också andra perspektiv: de jublande folkmassorna kring Charles de Gaulle, ledare för de fria franska trupperna, på Champs-Élysées, de öppnade koncentrationslägren, de återvändande krigsfångarna.

Detta är inte Marie Tonkins perspektiv. Hennes epos är dikten om ett liv som dock levde vidare, en liten pojke som log sin fars leende, ett barnbarn som möter sin farmor – hon som en gång var en syster till Lili Marlene.

Marie Tonkin skriver: ”Det är enskildheterna som får det andra / att lysa...” Den unge nygifte soldaten blev inte kvar, men när barnbarnet söker hans ­närvaro efter alla åren, finner hon den inte. Och ändå vet hon: ”Men han andades här.” 

Vi människor utplånas inte för att vi går ur tiden. Gripande beskriver Marie Tonkin sorgen över en farfar hon aldrig sett: ”De som går ut ur tiden / river upp blödande hud / där deras steg ut ur oss / lämnat öppna ytor...” 

Sorgen finns där, smärtan finns där – men inte förtvivlan. I en dikt tillägnad farmodern skriver Marie Tonkin: ”Du var min säkra konstant, en igenkännlig tonart / som rörde sig osökt självklart, några sa / att du drog det övernaturliga till dig.” 

Inte nog med det, vår historia – sådan den nu är – kan bli en kraftkälla:   ”... minnen slår ut som värmen / från en vedbrasa...” 

Med en annan bild blir det till ett möte: ”Vi börjar ett möte / genom nuets solkiga glas, / ett igenkännande  i mörker och vatten.” 

Just så varsamt kan ett möte också bli, som en värmande vedbrasa.

Marie Tonkins nya verk har en oemotståndlig fläkt av äkthet, tragedi, livsmod och hav.

Christian Braw