En rik tillvaro i prästgården

Prästgården var en offentlig byggnad dit varje församlingsbo fick komma. Illustration: Robert Hilmersson

Prosten Anders Blomstrand växte upp i en prästgård på småländska höglandet. Nu är den till salu. Här minns Anders Blomstrand uppväxten i den numera nästan försvunna svenska prästgårdskulturen. Det är en rik tillvaro han minns.

Nu säljs min barndoms prästgård i Vallsjö, Sävsjö på småländska höglandet. Därmed är en av de sista kvarvarande tjänstebostäderna till en kyrkoherde borta från sin ursprungliga funktion.

Detta gäller nu nästan alla prästgårdar i Sverige.

För bara cirka 35 år sedan fanns det en fast struktur av prästgårdar i stort sett i varje församling i hela landet, fler än tvåtusen. Prästen skulle bo i sin församling. Detta hade anor sedan medeltiden.

Tjänstebostadstvånget upphörde i mitten av 1980-talet. Nu pendlar många i stället. Prästgården som naturlig samlingsplats har i stort sett upphört. I synnerhet för landsbygden en stor förlust.

I min barndom, jag är född 1932, fanns det många olika tjänstebostäder: för militärer, läkare, veterinärer, skollärare, jägmästare, SJ-folk med flera. Dessa var nog mera privata hem.

Prästgården var en offentlig byggnad, dit varje församlingsbo fick komma. Vallsjö prästgård var byggd 1925. Den hade en trädgård på en hektar och ett stort uthus. Där fanns två hästspiltor, selkammare, höränne, hönshus, griskätte och så vidare. Det var en agrar tid.

På en del av den stora tomten planterades tusen granplantor 1936 och på fars förslag fick man hjälp att hantera gräsklippning av mina får Ragnar och Ullrika.

Under beredskapsåren eldades med ved, 60 kubikmeter. Sågad i halvmetersbitar blev veden ett sisyfosarbete att ta in och stapla i den stora källaren. Jag vet vem som blev färdig med detta till jul.

När man vandrat den långa grusgången fram till prästgårdens ytterdörr möttes man av två skyltar. Den ena var påkostad i emalj. ”Ingång till pastorsexpeditionen till vänster om hörnet”. Den andra en mera anspråkslös lapp fastsatt med häftstift och med fars prudentliga handstil ”Stig in i glädjen”.

Utom kanske i de större städerna hade de flesta prästgårdar på landet och i samhällena kontor med arkiv för kyrkobokföringen. Ursprungligen för att anteckna församlingens kristna fostran, bland annat.

Vi som nu är den sista generationen, som vuxit upp med en prästgårdskultur, har fått upplevelser och intryck av det mångfacetterade liv, som mötet med många besökande människor givit.

En dag för länge sedan stod en man med sitt erhållna åldersbetyg på expeditionsgolvet och betraktade en rad fotografier över fars långa bokhyllor. De var på hans professorer i Lund. Den världsberömde Anders Nygren, Yngve Brilioth, Hilding Pleijel, Sven Kjöllerström med flera.

”E de vallsjöboar alle desse?”

År 1991 övertog lokala skattemyndigheten hela folkbokföringen från kyrkan.

Det kom ofta gäster till prästgården. Ibland var det unga pastorsadjunkter, som skulle bo i prästgården med fritt vivre och bo på adjunktsrummet. Spännande föredragshållare kom långt ifrån. Adventsveckan var ett sådant årligt kulturevenemang, då Olov Hartman, Jeanna Oterdahl, Adolf Kloo med flera föreläste.

Prästfrun mor Margit, som var lönebefriad liksom de flesta prästfruar på den tiden, behövde anställa jungfru. Det fanns stora förväntningar på henne att sköta söndagsskola och leda syföreningar. Hennes ungdomsarbete hette Flickringen. Den samlades i prästgårdens källarsal. Fem barn krävde också hennes närvaro. Det hände också att sommarkonfirmander bodde i prästgården.

Det förekom att gråtande kvinnor kom köksvägen till prästfrun, som sedan satt med dem i hörnsoffan och lyssnade. På julafton var det sed att ett antal ensamma äldre bjöds till julmiddag i köket. Någon julkväll kom en slagen alkoholisthustru och sökte skydd. Hon låg över på natten, förmodligen i den gröna biskopssängen.

Far Harald hade en vacker sångröst, som var till stor glädje när han ofta cyklade eller gick till olika hem. När han besökte och sjöng för den goda arbetaränkan Lill-Kristin tackade han för hennes hemmaystade julost. Då han skulle gå kom det från den svårt sjuka i sängen: ”Men prosten, glöm inte å vända på osten”.

Ett av rummen i prästgården var vigselrum. Det kallades India­rummet, där missionärssonen från Indien hade minnessaker och en egen mindre kyrkorgel. Det förekom ofta vigslar i prästgården på lördagar. Då körde man på mina nykrattade grusgångar.

Prästbarn har fått lära sig att hjälpa till. Många av oss fick ta emot gäster, servera, mata hönsen, sköta trädgård. Ofta fick man gå ärenden med protokoll och lämna blommor. Vi som nu är den sista generationen, som vuxit upp med en prästgårdskultur, har fått upplevelser och intryck av det mångfacetterade liv, som mötet med många besökande människor givit.

”Kom nu alla så ska vi sjunga en glättig morgonpsalm ”, sa far vid sitt piano. Söndagens gudstjänstbesök var en självklarhet. Lördagskaffet efter helgmålsbönen har en särskild plats i hjärtat med glada historier och sånger med familjen och ofta gäster. Det har skrattats och lyssnats mycket.

Prästgårdskultur har varit en tillgång för de flesta, kanske en belastning för någon. För min del bejakar jag fars devis ”Stig in i glädjen!”

Anders Blomstrand bodde som barn i Vallsjö prästgård i Småland. Foto: Alexander Holmblad

Till pastorsexpeditionen kom man av flera olika skäl. Det vanligaste intyget man begärde av prästen eller kyrkobokföraren var åldersbetyget – eller som några kallade det ”ålderdomsbetyget”. Det kunde användas för passansökan, bankaffärer, körkort, BB om man väntade barn, lagfart och så vidare.

Man anmälde flyttning. Uppgifterna hämtades ur församlingsböckerna, där varje fastighet hade sin egen sida och familjernas namn och data hölls samman. Barnmorskan intygade när ett barn föddes. Födelse- och dopbok var en av de viktiga ministerialböckerna, som vidare handlade om lysning och vigsel, konfirmationer samt död- och begravningsbok. Allt till släktforskares glädje i dag.

Arkivet var ett viktigt skydd för arkivalierna. Mor Margit, som blev 102 år, berättade att morfar prosten C J Berger, Ventlinge på södra Öland, varje gång han skulle åka vände sig om i porten och sa: ”Tänk på elden!” Förr hade flera kyrkböcker brunnit upp i prästgårdsbränder.

När gamla farmor dött kom anhöriga till prästen för anmälan och samtal. Det kunde bli själavårdande möten. Den som fick ta de praktiska uppgifterna med begravning var den käre kyrkovaktmästaren Aron Blixt. Han hade grävt många gravar. Han hade blå moped, basker och slocknad Matanzas i mungipan.

Kommer in till far: ”Goddag, Blixt. Goddag, prosten. Har de vatt nåra dössfall i vecka? Nä. De va bra. Då e de tösst å longt!”

Aron var min idol. Jag hjälpte honom att ringa in freden 1945 med lillklockan.

Det unga paret som ville gifta sig kom till prästen för att ”ta ut lysning”. Det skulle kungöras tre söndagar i kvinnans församling för att sedan få ett lysningsbevis. De som ville skiljas var då inte många. Innan man kunde gå vidare måste man kallas till medling hos prästen. En svår uppgift som ofta misslyckades.

Regelbundet hölls så kallad mantalsskrivning. Roteombud kollade vilka som bodde i husen och var till häradsskrivarens hjälp. Han hette greve Spens. Prästen och fogden jämförde sina böcker. Far kallade förrättningen för ”Grevefejden”. (Syftar på ett inbördeskrig i Danmark på 1530-talet).

Tjänsteposten kom varje morgon med cyklande brevbärare. Far hade ambitionen att handlägga rekvisitioner med vändande post. Vid kvällstid kunde vi barn höra en vädjan från far: ”Skulle någon eller någon annan vilja springa ner till nattåget med tjänsteposten?”

Det kunde understundom belönas med en Allers. Så långt uppgiften med kyrkobokföringen, som gav god kännedom om församlingsborna. Vänskapsband kunde knytas långvarigt.

Anders Blomstrand

Fakta: Prästgårdar

I dag finns drygt 200 prästgårdar i Svenska kyrkans regi. 1999 fanns omkring 1 200 stycken. De senaste fem åren har antalet varit ungefär detsamma.

Två lästips är Svenska prästgårdar av Martin Giertz och Utsikt från prästgårdstrappan av Lena Arsén (red). Av prästbarn i Växjö stift.

 

Ett prästbarn
Ja prästgårdarna var verkligen en institution, och ett sätt att leva och verka. Även på 1970-talet fanns det prästgårdar som inrymde både pastorsexpedition och församlingshem. Och prästfrun förväntades även då jobba gratis i församlingen. Och prästbarnen lärde sig att hjälpa till och finnas till hands för församlingsborna. Det fanns mycket gott i detta. Men det var ju inte alltid så lätt att vara prästbarn heller. Att aldrig få ha sina föräldrar ifred. Att alltid vara offentlig. Att alltid ge av sig själv, även då man kanske hade behövt "privacy". Men det var ett annat samhälle då. Det fanns andra krav och förväntningar. Det är verkligen en kulturhistorisk epok som går i graven med alla de sålda prästgårdarna. Vi får vårda de prästgårdar som finns kvar i kyrkans ägo. Den miljön, den arkitekturen och alla de sånger, tankar, tro, tårar, skratt och gemenskap som en prästgård tagit emot är oersättlig. Precis som våra kyrkor. Och andra viktiga platser som finns i människors hjärtan. Vi får ta med oss det goda ur historien, in i framtiden.