Barn förstår inte vad de ska ha predikan till

Hon stirrar på mig med skeptiskt ansiktsuttryck, åttaåringen. Nej, säger hon, nej, det där går inte, du skojar? Och jag säger att jo, jag lovar att det är sant. Jesus är både Gud och människa. Va, jag förstår inte, du måste förklara, säger åttaåringen.

Men jag kan inte förklara. Jag har massor av års teologiutbildning och en prästvigning och sånt, men jag ger upp nu. Hur hamnade vi ens här? Varför diskuterar jag tvånatursläran med en åttaåring? Blev det här bra för någon egentligen?

Vad är teologi, hur skapas teologi och hur förmedlas teologi? Det är frågor som finns i bakgrunden när jag läser Linn Sæbø Rystads avhandling om barn och predikan.

Kan form och innehåll egentligen skiljas åt, eller är ”the method the message”, frågar hon sig, när hon analyserar predikningar för barn där predikanterna med alltmer kreativa metoder försöker göra komplexa teologiska sannings­anspråk till barnvänliga och pedagogiskt tillgängliga oneliners.

Jag tänker på hur samtalet om Jesu två naturer rann ut i sanden när jag gav upp. Jag klarade inte av att förklara. Det var ingen pedagogisk oneliner, det där att Jesus är både Gud och människa. Kanske borde jag ha låtit det vara, tänkt att vi kunde nöja oss med att läsa berättelser om Jesu liv från en barnbibel, inte komplicerat saker så mycket.

Eller borde jag ha varit mer pedagogisk? Kanske hade jag kunnat förklara om jag hade använt något material, konkretiserat, om jag hade tagit till någon användbar, men tyvärr nästan oundvikligen heretisk, liknelse om treenigheten?

Rystad disputerade på MF Vitenskapelig Høyskole i Oslo den 12 mars i år med avhandlingen Over­estimated and Underestimated: a Case Study of the Practice of Preaching for Children with an Emphasis on Children’s Role as Listeners. Hennes avhandling är en sammanläggningsavhandling, bestående av tre vetenskapliga artiklar med lite olika inriktning och en längre inledning, där resultaten från artiklarna binds ihop till en helhet.

De tre artiklarna har lite olika fokus men bygger på samma fältmaterial: observationer och intervjuer från gudstjänster i samband med tros­opplæringsarrangemang i församlingar i den Norska kyrkan. De intervjuade barnen är mellan sju och tolv år. Rystad använder sig också av intervjuer med vuxna predikanter.

Norge och Sverige, liksom Norska kyrkan och Svenska kyrkan, är tillräckligt lika varandra för att mycket av innehållet i studien på ett okomplicerat sätt ska gå att föra över till vår kontext. Även om vi inte har samma typ av nationella program för trosundervisning som den Norska kyrkan är de gudstjänsttillfällen Rystad beskriver jämförbara med barnanpassade gudstjänster i Svenska kyrkan, oavsett om vi kallar dem ”familjegudstjänster”, ”gudstjänster med små och stora” eller något annat.

Gudstjänsterna i Rystads studie är tydligt utformade för att vara tillgängliga för barnfamiljer och kanske består även den vuxna delen av församlingen vid dessa tillfällen i högre utsträckning än vanligt av ovana gudstjänstfirare. Detta leder till en förändrad predikopraktik.

Rystads huvudsakliga slutsats i studien skrivs fram redan i avhandlingens titel: barn både överskattas och underskattas i samband med predikan. Deras förmåga att tolka och förstå vad en predikan är eller kan vara överskattas. Samtidigt leder ett dominerande fokus på åldersanpassning och en föreställning om barns annorlundaskap till att barns individualitet och existentiella frågor underskattas.

Rystads avhandling är skriven inom praktisk teologi och präglad av en nyare och i första hand nordamerikansk förståelse av ämnet. Det innebär bland annat att Rystad förhåller sig kritisk till föreställningar om att det skulle vara möjligt att helt och hållet skilja på teori och praktik.

Här finns även ett underförstått antagande om att teologi inte bara formas och uttrycks genom texter och lärosatser, utan också genom handlingar, kroppsliga och sensoriska erfarenheter och upp­levelser.

Det är en tröstande tanke på vissa sätt, att jag kanske uttryckte lika mycket teologi med mitt sätt att vara under några timmars lek, som jag misslyckades med att uttrycka när vi pratade om Jesu gudomlighet. Men samtidigt, att jag är uthållig i pulkabacken gör inte att jag slipper mitt ansvar också för diskussionerna när vi kommer in.

När jag läser beskrivningarna och analyserna av de predikohändelser som ingår i Rystads fältmaterial fastnar jag för hur hon beskriver att predikningar med barn som målgrupp tenderar att separera innehåll och form, teori och praktik. Som om innehållet, teorin – teologin om man så vill – är någonting som helt enkelt kan passas in i olika former, metoder och uttryckssätt för att på så sätt förmedlas till barnen i kyrkbänkarna.

Rystads avhandling är i första hand en homiletisk studie, och det är homiletisk teori och homiletiska ideal hon förhåller sig till.

I relation till dessa är det anmärkningsvärt hur form och innehåll separeras i predikningar för barn, som om alla tankar om att teologi också är praktik är glömda. Predikans innehåll blir en fråga om teologi, medan formen blir en fråga om åldersanpassning. Vilken teologi som ändå skapas och uttrycks genom en åldersanpassad form fördjupar sig dock varken Rystad eller de predikanter hon studerar i.

Barnen underskattas genom åldersanpassningen, säger Rystad. Predikanterna verkar ta för givet att de vet vad alla barn som sitter i kyrkan tycker om och behöver, utan att egentligen fråga efter barnens egna tankar.

Det verkar läggas ner mycket arbete på predikningarna för barn, med rekvisita, drama, föremål, och inte sällan flera olika personer som deltar. Men, säger Rystad, de materiella inslagen och de barn­anpassade metoderna används för att distrahera och underhålla, som ett desperat försök att hinna säga allt man har tänkt säga innan barnens uppmärksamhet försvinner i väg någon annanstans.

Däremot bidrar de inte nödvändigtvis till att skapa en delad upplevelse av predikan som teologisk praktik, eller till att göra predikan relevant för barnen. När barn underskattas i samband med predikan underskattas deras individualitet och de behandlas som en grupp som ska få med sig ett tydligt budskap.

Predikans karaktär av dialog och den oförutsägbara aspekten av teologiska praktiker motas effektivt undan med hjälp av ett tydligt formulerat budskap.

Att en predikan för barn är utformad som en dialog mellan olika personer, eller till och med mellan olika tider, är ingen garanti för att budskapet som förmedlas inte är monologiskt och stängt. Predikningar för barn tenderar att bli monologiska dialoger, snarare än dialogiska monologer.

Gudstjänstens och bibeltexternas inneboende spänningar och motsättningar slätas ut och harmoniseras till en enda sanning, ett enda budskap, utan relation till erfarenheter av att tillvaron faktiskt är ganska komplicerad.

Men barn underskattas inte bara i samband med predikan. De överskattas också. Det är, enligt mig, en av Rystads viktigaste poänger.

Vi som arbetar med barn och barnfrågor i kyrkan är vana vid att både höra och själva säga att man inte ska underskatta barn. Kanske är det därför jag så frimodigt ger mig på att diskutera svårbegripliga kristologiska sanningsanspråk med åttaåringen, i stället för att hålla mig till att återberätta liknelser.

Man ska inte underskatta barn. Jag tror på det. Men jag tror också att Rystad har rätt när hon säger att i samband med predikan tenderar vi att överskatta barns förståelse av vad en predikan är och hur de förväntas förhålla sig till den.

Barnen som Rystad har intervjuat har ingen förförståelse av predikan som teologisk praktik. De vet inte vad de förväntas göra med vad de hör, har ingen tanke på att det ska relatera till deras egna liv eller deras erfarenheter, förstår inte skillnaden på predikan en söndag i kyrkan och när samma person återberättar en bibelberättelse en lördag i barnlokalen.

För hur ska de veta, när de aldrig har fått en chans att lära sig?

Rystad argumenterar för att om predikan är en praktik, så innebär det också att den är en praktik som går att öva på, på samma sätt som andra praktiker i gudstjänsterna. Barn som deltar i olika typer av kyrkliga aktiviteter kan lära sig och öva på allt ifrån att sjunga till att ta emot nattvard till att gå i procession, men inte på att delta i en predikohändelse.

Även om många av barnen som Rystad intervjuade kunde återberätta predikans innehåll hade de inga verktyg för att tolka vad de hade hört. Syftet med predikan förblir alltså otydligt och det enda barnen har att jämföra med är undervisning – att lyssna och lära.

Predikans dubbla syfte, att inte bara vara informativ, utan också transformativ, förvirrar barnen. De fokuserar på vad de är vana vid från andra sammanhang, undervisning.

Predikan blir informationsförmedling, snarare än någonting som är relevant för deras liv.

Vad är teologi, hur skapas teologi och hur förmedlas teologi? Rystads forskning kritiserar en förståelse av teologi som ett förutbestämt moralistiskt eller dogmatiskt budskap som förmedlas från en predikant till en församling.

Detta är knappast en särskilt uppseendeväckande förståelse av predikan som teologisk praktik. Många predikanter skulle nog hålla med om att idealet är något mer dialogiskt, något som sker i mötet mellan predikant och församling, mellan historiska och nutida erfarenheter, mellan liturgiska praktiker och text.

Det som gör att hennes avhandling utmärker sig är hur hon visar hur detta ideal verkar bortglömt i relation till barn.

Det säger en del om hur vi ser på barn, men faktiskt också en del om hur vi ser på predikan. I predikan för barn avslöjas våra homiletiska tillkortakommanden mycket mer skoningslöst eftersom vi inte kan gömma oss i predikstolar eller bakom fina formuleringar.

När jag säger att Jesus är både Gud och människa är det ingenting jag kommer att kunna förklara. Om det är en teologisk sanning jag vill att åttaåringen ska tro på måste jag visa henne att det är en teologisk sanning som måste upplevas snarare än förstås.

Det är väldigt mycket svårare. Men bara för att de man predikar för ibland råkar vara barn får man inte sluta försöka göra det som är svårt.

Text: Karin Rubenson