Den iranska regimen har gjort många till ateister

Brutala scener från blodbadet i Iran finns med mig under stora delar av min vakna tid. När jag blundar ser jag de svarta liksäckarna, staplade på varandra. 

En treåring som inte gjorde annat än att hålla sin pappas hand. Skjuten till döds. 

Två föräldrar som gav sig ut för att kämpa för ett fritt land för sina två barn. Även de skjutna. 

Unga studenter som hade hela livet framför sig. Skjutna. 

De har dödats tillsammans med omkring 16 000 andra inom loppet av ett par dagar, och omkring 25 000 personer har fängslats, enligt människorättsorganisationen HRANA. Tusentals har blivit blinda av regimens kulor.

När ska denna obarmhärtiga ondska och tyranni få ett slut? Hur många liv ska släckas?

Jaktammunition har skjutits in i folkmassorna, mot de miljontals som gett sig ut för att visa sitt motstånd.

Siktet har varit inställt på huvuden, hjärtan, ögon och könsorgan. Men världen har inte gett mer stöd än ord, falska förhoppningar om att hjälp är på väg. Detta trots att gränsen för tröstande ord har passerats för länge sedan. 

Nu behöver folket en annan typ av stöd för att kunna störta regimen. Svenska regeringen måste sluta skaka hand med dessa mördare. Varför vill man upprätthålla en diplomatisk relation med dem? Man kan inte längre bara nöja sig med att kalla upp Irans ambassadör för att säga ajabaja. Det är dags att stänga ner ambassaden i Sverige och skicka hem hela bunten.

I dagarna har nära och kära fått leta bland liksäckar, öppna dem en efter en för att identifiera sina anhöriga. Har de inte råd att betala en summa för att få ut kroppen begravs de döda i massgravar. Vissa har fått smuggla sina anhörigas kroppar långa sträckor i bil för att kunna begrava och ta ett sista farväl. Regimen vill ha betalt för kulan som de använt för att döda, och mycket mer därtill.

Det handlar om en brutal massaker utförd av regimen under ett par dagar av nedsläckt internet.

Jag fasar för vilka bilder som kommer att sippra ut till omvärlden när internet kommer tillbaka.

Samtidigt som detta pågått har makthavare sett till att planera sin flyktväg och att föra ut enorma rikedomar från Iran för att säkra sitt välstånd. "Hoppas de lämnar", har jag sett flera skriva i sociala medier. Själv hoppas jag att de ställs inför rätta och åtminstone får betala med en bråkdel av den smärta som folket tvingats uppleva. De lever på pengar som de sugit ut, medan folket dras med 50 procents inflation, som gör att vanliga familjer får koka kycklingben i sina grytor för att få känna lite smak av kött.

Den blodtörstiga regimen i Iran är beredd att göra vad som helst för att hålla fast vid makten. I dess metodiska nedmontering av landets ekonomi, infrastruktur, lagar och mänskliga rättigheter i religionens namn har tron raserats för många.

Det är svårt att finna tröst i en tro som tagits som gisslan för att begå massmord på en befolkning. Faktum är att det kan vara svårt att ha en tro på någon högre makt överhuvudtaget när man ser denna skoningslösa brutalitet mot barn, unga och gamla.

Min tro är det iranska folket som uppvisar ett sådant rörande mod. Min tro är den unga, välutbildade generationen som inte accepterar brutaliteten som en del av sin vardag.

Med bara händer och livet som insats krigar de för sådant som du och jag tar för givet. Jag hoppas att de en gång för alla ska få den rättighet de så tappert kämpat för: ett demokratiskt styre med demokratiska val.