Är kyrkan redo när teorier om verkligheten skrivs om!?

Jag lägger bokstavligen ifrån mig Dan Browns senaste spänningsroman, Den yttersta hemligheten, när jag tipsas om Maria Strømmes vetenskapliga artikel från Uppsala universitet. 

En av romanens huvudgestalter, Katherine Solomon, har blivit föremål för maktspel på högsta nivå strax innan hon ska ge ut sin bok som ska förändra allt: Hon ska förklara att det universella medvetandet är grunden till vår verklighet – och att det får anses utgöra grunden till allt annat. Som en livets Big bang, innan Big bang alltså.

Jag ska inte spoila – men innehållet förefaller vara ungefär detsamma i den artikel Strømme nu publicerat i verkliga verkligheten. Vad det nu är för något. Verkligheten alltså.

Med Uppsala universitets ord har den teori som professorn i materialvetenskap, Maria Strømme, lanserar möjlighet att vända upp och ner på mycket av det vetenskapen antagit de senaste hundra åren: ”Liknande paradigmskiften i vår förståelse av verkligheten har skett tidigare i historien, till exempel när man upptäckte att jorden var rund och inte platt. Eller när man insåg att det inte är solen som kretsar runt jorden utan tvärtom”, skriver man.

Strømme skissar fram en fysik där medvetandet inte är en biprodukt av hjärnan, utan ett slags grundfält ur vilket både rum–tid, materia och individuella medvetanden växer fram. I artikeln ”Universal consciousness as foundational field: A theoretical bridge between quantum physics and non-dual philosophy” beskriver hon ett universellt fält, där våra ”jag” är lokala vågmönster , ”excitationer”, i detta fält.

Hon använder matematik från kvantfältteori, kombinerar den med icke-dualistisk filosofi och föreslår att det vi kallar ”jag” är lokala vågtoppar i ett större medvetandefält. I Uppsala universitets populärvetenskapliga text sägs det rakt ut: ”Teorin bygger på idén att medvetandet utgör det grundläggande elementet i verkligheten och att individuella medvetanden är delar av ett större sammanhängande fält.” 

Och lite senare: ”Texterna i stora religioner – som Bibeln, Koranen och Vedaskrifterna – beskriver ofta ett sammanhängande medvetande. De som skrev dem använde bildspråk för att uttrycka insikter om verklighetens natur.”

Detta är än så länge knappast etablerad mainstreamfysik. Men det är intressant att just nu, i AI:ns tidsålder, börjar seriösa forskare öppet leka med tanken att medvetandet ligger under materien – inte tvärtom.

Frågan för kyrkan är inte i första hand: ”Har hon rätt i sin fysik?” utan: vilket språk har vi själva för en sådan verklighet?

Långt före kvantfält och AI tänkte den franske jesuiten Pierre Teilhard de Chardin (1881–1955) på något liknande. Han såg evolutionen som en rörelse från materia via liv till medvetande, där allt dras mot en slutpunkt - Omega-punkten - och skapelsen blir fullt genomlyst av Kristi närvaro.

För Teilhard är Kristus inte bara en historisk person, utan också den kosmiska mittpunkt ”i vilken allt hålls samman” – en tolkning han bygger på Kolosserbrevets Kristushymn: ”För i honom skapades allt… Allt är skapat genom honom och till honom. Han är före allting, och allt hålls samman i honom.”

Kristus är alltså inte bara vår privata frälsare, utan också kosmos hemliga centrum, förenad med Gud Fadern som alltings ursprung.

Teilhard har kritiserats för att med sin kosmiska bild ibland sudda ut skillnaden mellan Skapare och skapelse. Men ser man det vidare medvetandet som en ursprunglig ”plats” och ett mönster för själva livet, öppnas också dörrar in i vår egen teologiska diskussion.

Idéerna skulle knappast heller låta chockerande för mystiker genom tiderna.

Hos kyrkofäder som Gregorios av Nyssa och Maximos Bekännaren finns en liknande tanke: människan är skapad för theosis, gudomliggörelse – att genom nåd bli delaktig i Guds liv, utan att upphöra att vara skapelse.

När den tidiga kyrkan säger att ”Gud blir människa för att människan ska bli gud(omlig)”, kan det ju också tolkas som att vi får ta del i Guds sätt att vara - och att medvetandet då är den plats där detta sker.

Tittar vi bortom det kristna talas det i judisk mystik om Gud som Ein Sof - den utan slut. Det betecknar Guds oändliga, ofattbara aspekt före all uppenbarelse; den gudomliga verklighet som ligger bortom alla namn och former. Det judiska begreppet tzimtzum kan också vara värt att belysa: en gudomlig ”sammandragning” som i vissa tolkningar är en illusion av Guds fördoldhet. Världen är genomlyst av gudomlig närvaro – men vi har inte fullt ut förmågan att uppfatta den.

Inget av ovanstående är identiskt med ett neutralt medvetandefält. Men strukturen är förbluffande lik.

Inom religioner med annat ursprung finns liknande idéer. Exempelvis genom Brahman i hinduisk tradition - den icke-dualistiska, gränslösa verklighet som är både varandets grund och medvetandets innersta natur.

Kristen tro kan inte bara smälta ihop dessa traditioner eller okritiskt översätta Strømmes teorier om universellt medvetandefält rakt av till ”Gud”. Vi bekänner med Gregorios, Maximos och hela kyrkans tradition, en personlig, treenig Gud som är mer än skapelsen och ändå närvarande i allt.

Men Bibeln har faktiskt ett mycket rikt språk för Guds allgenomträngande närvaro.

Det ger oss en möjlighet att välkomna att vetenskapen börjar komma ikapp vissa intuitiva insikter, men också starka skäl att diskutera hur något som Strømmes ”medvetandefält” kan hjälpa kyrkan att tänka. Utan att vi hamnar i rena new age-hybrider.

Några försiktiga förslag:

Vi kan bejaka frågan, inte slutsatsen. När fysiker börjar tvivla på att ”död materia och slump” är en tillräcklig förklaring öppnar det ett utrymme där kyrkan kan säga: ”Ja, vi har alltid trott att verklighetens djup är personlig, god och relationell.”

Det är fullt möjligt att tala om den treenige Gudens närvaro i termer av ”fält”: Kristus som den i vilken allt hålls samman, Anden som den som genomströmmar skapelsen, Fadern som varats källa. Men det fältet har ett namn, ett ansikte och ett kors.  Vi kan låna metaforen, även utan att byta Gud mot ett fält.

Vi kan låta Teilhard och de äldre mystikerna påminna oss om den kosmiske Kristus - utan att göra spekulationerna till dogm. Men redan i bibelböckerna får vi ett språk för Kristus som kosmisk mittpunkt - och Anden som den som utforskar Guds djup och vårt. 

Om det faktiskt är så att ”…i honom är det vi lever och rör oss och är till” då är vi aldrig helt isolerade med vårt lilla medvetande. Vi bärs, i varje ögonblick, av någon som känner oss bättre än vi känner oss själva - och som, för att tala med Jesus i mötet med den samariska kvinnan, ger oss ”levande vatten”, från en outtömlig källa av liv. 

Strømme försöker ge språk för det ogreppbara i form av ekvationer. Teilhard gjorde det genom en storslagen vision om den kosmiske Kristus. Men vi kan också bryta ner det till den samtida brittiska teologen Sarah Coakley, som formulerar vår relation till ett högre medvetande på det bästa möjliga sätt:

Att "bön är deltagande i Guds eget liv".

En möjlighet att ta del i det större medvetandet alltså - som gör det mystiskt svårgreppbara till konkret praktik.

Kyrkans uppgift är kanske inte att välja sida mellan förklaringsmodellerna, utan att varsamt fråga sig själv - och en värld i förändring:

Ni anar något. Låt oss tala om VEM det är ni anar.