Biskopens barnsliga ljud till prinsessan ger oväntat hopp

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. Åsikter och analys i texten är skribentens egna. 

Att beskriva tillståndet i världen idag är som att balansera på gränsen mellan en amerikansk sit-com och en apokalyptisk feberdröm.

Den fria världens stormakt håller militära parader, om än misslyckade sådana, till presidentens ära i en rent sovjetisk anda.
Israel bombar iranska militäranläggningar, Iran svarar med attacker mot civila. I Gaza, Jemen och Kongo svälter barn till döds.
Från Nigeria rapporteras ännu en massaker på kristna, och Rysslands krig i Ukraina går in på sitt fjärde år – utan eld upphör i sikte.

Nog är det slutet på något. Frågan är bara vad.

Är det de liberala demokratiernas storhetstid som närmar sig sitt bokslut?
Är det drömmen om ett globalt brödraskap som faller isär?
Är det världen så som vi känner den som håller på att säga adjö?

Vad väntar då runt hörnet? Kärnvapenkrig, en ny era av elitstyre, eller kanske en AI-styrd värld där giganter ur gammal mytologi åter vandrar på jorden?

Men. Mitt i detta: Lillprinsessan Ines dop på Svt.

En sändning som i sig föranleder ett visst skruvande i kroppen. Det är verkligen inte bra tv. Men det är också... väldigt bra tv.

Där jag först får känslan av att vilja täcka ansiktet med händerna och vända mig bort - i momentet när hovpredikant Johan Dalman, i ett ögonblick av pastoral barnkärlek, börjar göra barnljud, mer bestämt ”abbabababaabba” – varav minst ett abb-babb för mycket. Men så händer något.

Jag känner ro. Hans budskap om det barnsliga utropet till Fadern (och modern) når märkligt nog fram.

Det är okej att världen är lite pinsam ibland. Lite apart. Lite... cringe, som de unga säger.
Det har den alltid varit i generationsskiften och förändringens tid.

Det finns något trösterikt i det.
Kanske till och med heligt.

Kanske är det just i det lite skeva som något evigt vilar. Som hela idén med monarki – åtminstone den konstitutionella.
Något som bara tuffar på. Något som pekar mot ett högre syfte. Något som inte ska prestera, utan symbolisera.

Här finns också biskopar som Dalman, präster och diakoner. Som i tid och otid påminner oss om Faderns kärlek till världen.
Här finns en kung som, i all sin ofullkomlighet, påminner både om en äldre tid med krig och envälde – och om en fredlig överlämning av riket till folket. Ett tecken på gemenskapens värde och enhet som består-

Det finns något bortom politik, vapen och världsordningar.
Det finns eviga värden.

Det finns en salig barnslighet – ett utdraget abbabababa – som på något sätt bär hoppet vidare.

Gud är prinsessans Gud.
Han är Gud för barnet i krigets ruiner, för den som vaknar under raketeld, och för dig och mig.

Och det enda han söker är vårt rop: Abbabababa. Vårt ”Fader”. Vår kärlek – till Gud, och till varandra. När vi förstår att med samma fader är vi alla syskon.

Det är den kärleken som kan frälsa världen ur sin dårskap.
Och den börjar – vid Gud – i våra val, här och nu.

Eller, som det står: "Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in."

Säga vad man vill om Dalmans cringighet. Nog gav han oss precis det budskap världen behöver just nu.

Robert Tjernberg
robert.tjernberg@kyrkanstidning.se