Det är inte svårt att fastna i en sekt – jag har varit där

Aftonbladets nya Knutbydokumentär river ännu en gång det öppna såret Knutby Filadelfia, som blöder genom den svenska kyrkligheten.

Hur kunde en än gång vanlig frikyrka formas till en dödskult? Och hur kunde sammanhanget också efter morden lyckas växa ut till en kanske ännu mer sluten grupp av hjärntvättade församlingsmedlemmar.

Medan Leif GW Persson och andra nu begär en andra omgång av polisiärt arbete, för att fastställa om Sara Svensson verkligen sköt de dödande skotten mot Helge Fossmos fru Alexandra, begär jag en andra omgång av kyrkligt arbete för att komma åt och stoppa sekteristiska tendenser i församlingar innan de tillåts stå i full blom.

Först, låt mig ta en personlig historia – mitt under Knutbydramat befann jag mig på en av de så kallat radikalare bibelskolor jag kunde hitta. Drivet av en så kallat framåtlutad församling i södra Sverige.

Första dagen på skolan fick jag höra att det fanns många teologier i Sverige, men att vi nu skulle få lära oss den rätta.

Tydligen var den rätta en blandning av trosrörelseförkunnelse, svensk pingstteologi och allting paketerat i en auktoritär hierarisk ordning där ledarrollen var gudagiven och oifrågasättbar.

Kopplingar till Knutby fanns genom enstaka personer, om de än var lösa – och självklart togs avstånd till allt vad Knutby var när mordhistorien briserade.

En av lärarna berättade för oss att det inte var säkert att den som inte trodde på helanden eventuellt inte skulle komma till himlen. En annan hade idéer om vikten av judars återvändande till Israel – och varför det var av nöd tvunget att hjälpa dem hem – som tydligen var för magstarkt för att spelas in på CD som allt annat material.

Material som för övrigt kunde köpas loss, vilket var ett måste om man var sjuk en lektion – eftersom sjukdom inte var en helt legitim anledning för frånvaro. Då detta egentligen var ett utrryck för svag tro.

Ja, jag var med i en sekt, och kunde intuitivt ana det under året som gick trots min ringa ålder. Men många av de som stannade kvar gjorde det under många år innan insikten kom.

Så, ska också sägas, att en del av de som stannade kanske trivdes, hittade ett hem och en gemenskap i en förutsägbar och för dem trygg miljö.

Erfarenheten har gjort mig mer förstående till hur en postmordstillvaro i Knutby kunde förvandlas till en av Sveriges mest kända sekter. Och fått mig att inse en viktig sak – Det är inte svårt att fastna i en sekt.

Många sitter fast i sekterism utan att ens veta om det. Den kan uppstå i ett arbetslag, en idrottsklubb eller i ett kompisgäng.

Men kyrkor i landet måste vara överens om att det ges ett extra lager av allvar när man lägger in Gud som yttersta auktoritet i sin verksamhet.

När Sara Svensson avlossade sina skott mot först Alexandra Fossmo och sedan Daniel Linde var det för att få frid med Gud.

Det finns många saker innan en skjuten kula som människor kan göra för att uppnå det, även om det går emot deras intutitiva känsla av att nåt är fel.

Kanske betala tionde av sin låga lön, dela ut filmer om Jesus till grannarna fast det känns både märkligt och påträngande, tvinga sig själv att förtrycka ett tvivel för att det skulle anses som upproriskt mot Gud.

Svenska kyrkan måhända är mindre drabbad av detta överhettade församlingsklimat, men jag är säker på att det finns. Frikyrkorna, och främst de karismatiska, har en balansgång att göra i sin iver att se Gud verka igenom församlingen – men samtidigt ge människor rätten att inte tvinga fram Gud genom att göra våld på sig själva.

Kyrkorna själva och den växande rörelsen av ”dekonstruktörer” från kristna sammanhang är värda en haverikommision för att bena ut de strukturer som kan ge grogrund för sekterism – och en handlingsplan för hur de ska bemötas.

Kanske är det ett ekumeniskt fall för Sveriges kristna råd att ta tag i.