Ät kött och sluta sätt krokben för bönder

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. Åsikter och analys är skribentens egna. 

För inte så länge sedan var i stort sett alla svenskar bönder. Minnet har bleknat, och efter år av urbanisering är det inte bara Guds barnbarn många av oss är, utan också bondens barnbarn.

Jag är bokstavligt ett sådant. Utan minsta aning om hur jag skulle hantera en skördetröska, mjölkningsmaskin eller en slaktkniv - om det skulle behövas.

I stället har vi fått ett industriellt och tekniskt framgångsrikt land som många andra avundats. Bönderna blev industiarbetare – industriarbetarna fick kostymer.

Men att de flesta är som jag är inte enbart av godo. Den svenska självförsörjningsgraden har sjunkit kraftigt: i dag ligger den på runt 50 procent jämfört med cirka 75 procent år 1988, enligt LRF.

Det betyder att vi importerar stora mängder grönsaker - och även kött - från länder med mindre strikta regelverk, både vad gäller miljö och djurhållning. Det betyder att vi är i allt större risk för matbrist om landet hamnar i oförutsedda kriser.

Men som motionären Jakob Peterson, som vill äta kött på SKU-sammankomster, påpekar är vi fortsatt starka på till exempel ägg och kyckling.

När frågan om köttätande diskuterades på Svenska kyrkans ungas riksstämma kunde man tydligare ha betonat just vikten av holistisk hållbarhet i jordbruket, i stället för att landa i en tröttsam tallriksdebatt.

Till exempel genom att i stället gå på en linje där man företrädesvis äter svenska råvaror, oavsett näringsform.

Jag fattar. Vegetarisk matsedel är såklart med rätta en symbolfråga kopplad till klimatet, men rätt köttätande kan också bära en positiv symbolik – inte minst som uttryck för hur vi värnar (eller inte värnar) jordbruket och den svenska landsbygden.

Att mindre köttätande är en klimatinsats är de flesta överens om. Men resultatet av den här typen av symbolpolitik blir inte alltid det önskade.

Sverige är långt ifrån sin tidigare självförsörjningsgrad på kött, men alltså i många fall ännu längre bort på vegetabilier som bönor och linser – särskilt linser. Det viktiga borde därför vara att värna och utveckla svenskt jordbruk.

I många diskussioner om “klimatvänligt” jordbruk finns ett drag av förakt för det lantliga till förmån för det urbana. Sockerärtor växer ju ändå på Ica.

I landsbygdskommunen Värnamo, som motionär Peterson kommer ifrån, förstår man antagligen i högre grad kopplingen mellan landsbygd och hållbar mat på bordet. Och att frågan är större än vilken mat som serveras vid SKU:s sammankomster.

För om framtiden blir osäker och Sveriges möjligheter att importera minskar – vem är det då som ska leverera maten? Inte är det vi som sitter vid skrivbord och i mötesrum hela dagarna.

Blickarna kommer då att riktas mot vårt stora, men krympande, skafferi av härproducerad mat, och mot dem som besitter den kunskap som är avgörande för snabba omställningar i landet.

Svenska kyrkans unga och andra beslutsfattande organisationer med makten att kunna ägna sig åt symbolfrågor, bör fråga sig om de verkligen vill signalera mot en ryggrad i svensk näringsindustri.  I stället kunde man bejaka att inom detta skrå ryms både animalisk och vegetarisk produktion.

Diskussionen borde alltså i stället handla om hur vi aktivt kan stötta svensk matproduktion – oavsett näring.

Kyrka och landsbygd har länge varit sammanlänkade. Undersökningar visar att människor utanför storstäder oftare besöker kyrkan och lägger större vikt vid den kyrkliga gemenskapen.

Varför inte bjuda in kyrkliga lantbrukare till samtal om hur framtidens jordbruk på bästa sätt ska minska på klimatutsläppen? Jag är naiv nog att tro att de faktiskt bryr sig.

Ju närmre man lever naturen, desto svårare är det att undgå känslan av ansvar. Ju längre bort, desto lättare att se ansvaret som någon annans.

Mitt ansvar som bondens barnbarn är att påminna om att det långsamma nedmonterandet av svensk landsbygd är en fara. Inte bara för infrastrukturen, utan för kunskapen om klimatsmart jordbruk. Och därför på sikt svenska klimatmål.

Här, en fråga som Svenska kyrkans unga gärna får samtala om ur en klimatexistentiell synvinkel: Hur kan vi ersätta de 1100 ton brasilianskt nötkött som importeras till Sverige, där vi har inhemsk och mångfaldigt gånger mer klimatvänlig, nötproduktion.

Så. Ät gärna mer vegetariskt. Men skifta fokus från tallrik till framtid. Ställ i stället frågan hur kyrkans organisationer kan bidra till att utveckla ett allt mer hållbart svenskt jordbruk på sikt.

Köttförbud ett par tallrikar om året är inte lösningen.

Robert Tjernberg
robert.tjernberg@kyrkanstidning.se