Barnet bär vår egen skräck

Det har varit en ovanlig höst för författaren Cilla Naumann. På ytan välbekant – boksläpp och samtalsturné. Men i själva verket speciell.

Bära barnet hem heter hennes nya roman. Den handlar om en kvinna som följer sin tonåriga adoptivson till Sydamerika, där han möter sin biologiska mor för första gången. En berättelse med självbiografisk bakgrund.

Cilla Naumann har skildrat moderskap tidigare. Suttit vid signeringsbordet och skrivit ”Till Monika” eller ”Till Pelle”. Men aldrig tidigare har folk lutat sig fram och viskat: Du ska skriva ”Till Yvonne”, det är min styvmor. Eller: Kan du skriva ”Till Greta”, det är min mamma. Hon kom som flyktingbarn från Estland under kriget.

– Jag har fått biktrader som varit oerhört gripande. Det finns ett stort behov av att bearbeta frågan om vad moderskap egentligen är.

Mamman och barnet. Relationen är en urbild av kärlek. Ändå på ett sätt klent skildrad. I litteraturen är det barnen som berättar om sina mödrar, mer sällan skildras moderns kärlek till sitt barn.

Många berättelser drivs också av uppgörelse. Det hör till den utforskande hållningens natur; smärtpunkterna lockar. Därför är det ofta Den andra modern som omskrivits: Styvmamman.

För att inte tala om de barn hon fått att vårda. Hittebarnen. Bortbytingarna. Oäktingarna.

– Det springer ett fosterbarn genom litteraturen, säger Cilla Naumann.

Till den iakttagelsen kan man snabbt lägga genrer som filmen, konsten och religionen. Kulturen är full av berättelser om barnet med oklar härkomst. Av avvikande familjebildningar och historier där det biologiska bandet mellan barn och förälder brutits. Astrid Lindgrens Rasmus på luffen, JK Rowlings Harry Potter, Charles Dickens Pip och julevangeliets Jesus. Alla är de barn med frågetecken kring sin bakgrund.

– Fosterbarnstemat handlar om skräcken för det okända. Den finns i alla människor, rädslan och nyfikenheten kring det oäkta barnet. Kan man älska ett barn som inte är ens eget? Vad hade hänt om jag blivit utbytt? Tänk om jag lever i en lögn? Fosterbarnet är en projektionsyta för vår oro att inte vara den vi tror, för identitets- och kontrollförlust.

Hon tar som exempel Spårlöst, tv-programmet där vuxna som lämnats bort som barn återförenas med sin mor i närvaro av en närgången kamera.

– Det finns mycket att säga om själva programmet, det skildrar detta oerhörda drama på ett väldigt förenklat sätt. Men det har enormt höga tittarsiffror och visar på dragningskraften i berättelsen om det bortlämnade barnet.

Cilla Naumann har själv fått uppleva hur det är att bli föremål för nyfikenhet. Tillsammans med sin man har hon tre numera vuxna barn, alla adopterade från Sydamerika. Genom åren har paret fått frågor som ingen skulle komma på tanken att ställa till biologiska föräldrar. Synpunkter på utseende, intima påpekanden, grova generaliseringar om arv och miljö.

– Ibland har folk helt tappat koncepten. Det är något som är så magnetiskt kring hela ämnet! Just den där nervositeten kring barnet som kommer någon annanstans ifrån.

Samtidigt har Cilla Naumann burit på en del av känslorna själv. Utan att ha varit medveten om det från början inser hon numera hur sagornas alla styvmödrar påverkat henne i rollen som adoptivmamma.

Som liten var hon rädd för att det skulle visa sig att hon inte tillhörde familjen. Hon var väldigt lik sina kusiner – tänk om hon egentligen hörde dit? Med fasa läste hon Selma Lagerlöfs Bortbytingen.

– Ibland tänker jag att det var meningen att jag skulle bli adoptivmor för att jag skulle hantera hela den här djupt liggande skräcken.

Nu är fosterbarnet inte bara bärare av rädsla och hot. I mytologin står det ofta för hopp, och i kristendomen är det just barnet med oklar härkomst som ska rädda världen och mänskligheten. Genom att klippa de traditionella, biologiska familjebanden öppnas möjligheten till himmelskt ursprung. Fosterbarnet som gudasänd och avlad av helig ande.

Det är tydligt att det ensamma barnet står för en oupptäckt skatt, säger Cilla Naumann. En symbol för att man inte riktigt vet vad som ska bli, som den fula ankungen. Det finns många berättelser om hur en oäkting först mest varit till bekymmer men sedan blivit sina styvföräldrars stora lycka.

Fosterbarnet är också obundet. Det är bilden av den fria individen, en människa som själv kan välja sin väg utan det genetiska arvets bojor. Ett motiv som hjälper oss bearbeta spänningen mellan drömmen att vara självständig och viljan att vara nära.

– Jag tror att alla människor har bilder av och stark längtan efter frihet. Jag kände mig till exempel väldigt bunden under en tid då min mamma var svårt sjuk och jag tog hand om henne. Men nu när hon är död tycker jag att det är så tomt. Jag saknar henne och det är en stor sorg att det är borta bakåt. Det är en stor skillnad mellan frihet och tomhet.

I centrum för fosterbarnstemat står det största ämnet av alla: Kärlek. I böckernas och filmernas ensamvandrande ungar speglas den oro som gäller även för biologiska barn. Är jag lika älskad som storebror? Är jag älskad överhuvudtaget? Har jag den relation till min mor som jag har rätt att förvänta mig?

Cilla Naumann kan uppleva frågan om den villkorslösa moderskärleken som lite dum. Att tala om ”villkor” är förminskande, säger hon. Det finns så många intuitiva och outgrundliga saker som förbinder mor och barn. Ett av skälen till att hon skrev boken var just det – viljan att närma sig allt det ordlösa som sammanväver.

– Det finns en prestation i ordet ”villkorslös”. Uttrycket betyder att vad barnet än gör så älskar man det. Men föräldrakärlek handlar inte om att göra utan om att ha levt, och om tid. Att ha följt en människa från barn till vuxen, att stå någon så nära och samtidigt vara så åtskild som man är med varje annan fullvuxen. Allt detta är en stor och sammansatt process och handlar om en kärlek bortom villkor och villkorslöshet.

Föda och födas. I kulturen är navelsträngen närmast bokstavligen tecknet på att någon älskar och att någon annan är älskad. Kring kvinnan som inte kan föda och barnet som kommit bort surrar misstanken om kärlekslöshet.

– Fosterbarnstemat handlar nog också om vår skräck för att inte kunna reproducera oss. Steriliteten är stigmatiserad i alla religioner och kulturer. Många berättelser börjar med den ofruktsamma kvinnan. Vem är hon, varför är hon utstött? Kan hon alls älska?

I dag har barnen i den första stora adoptionsgenerationen hunnit bli vuxna. Tekniken gör det lätt att hitta mammorna. När Cilla Naumanns son skulle leta efter sin biologiska mor skrev han in hennes namn på Facebook. Där var hon.

Alla mödrar vill dock inte bli hittade. I böcker och på film är drömmen om återförening mellan mor och fosterbarn rosenröd. Verkligheten kan vara en annan. Mammorna kan ha börjat ett nytt liv och det kan vara problematiskt för dem om historien kommer ikapp, särskilt i katolska länder där familjelivet är starkt styrt av kyrkan. Många mödrar som lämnar sina barn till adoption gör det för att abort är förbjudet och för att de är troende och vill fullfölja det Gud sagt åt dem.

Som Cilla Naumann säger:

– Tillsammans med varje barn som lämnas finns nästan alltid en liten handskriven bön.