Begäret är inte en svaghet

Sex handlar ytterst om Gud. Detta påstår kulturskribenten John Sjögren i en understreckare i Svenska Dagbladet den 23 oktober. I ett okritiskt porträtt av den brittiska teologen Sarah Coakley får vi veta att det ”endast är den kontemplativa bönen och förbindelsen med den treenige Guden som kan lösa de frågor kring kön, sexualitet och genus som vår samtid så intensivt brottas med”.

Att som Coakley dra slutsatsen att sex ytterst handlar om Gud är inte särskilt uppseendeväckande bland teologer i dag. Många samtida teologer beskriver lusten till en annan människa och sexualiteten som gudomlig och öppnar upp för ett bejakande förhållningssätt till kroppen och den andre.

Det som är slående hos Coakley är att hon väljer att gå motsatt väg. Sexuell längtan och längtan efter Gud är för henne ytterst samma begär och människans vilja till makt och vilja till godhet två sidor av detta begär. Det innebär att människan måste rikta sitt begär till Gud genom en mödosam kontemplation och askes.

I denna underkastelse renas begäret så att människan slutligen kan ta del i Kristus, vilket Coakley kallar för mänskligt ”sonskap”. Att begäret hos människan skulle vara en svaghet som hindrar människan från att vända sig mot det som är det enda rätta, ett liv i delaktighet i Gud, inrymmer en problematisk syn på både skapelsen, människan och Gud.

Coakley menar också att underordning och ojämlikhet är en konsekvens av fallet. Förtryck uppstår när människan riktar sitt begär åt fel håll och tillskansar sig makt. Detta kan ju tyckas vara en rimlig konsekvens av en kristen föreställning om att Gud skapade världen god.

Men det intressanta med Coakley är att hon inte stannar vid detta. I stället menar hon att den enda vägen till jämlika relationer är människors strävan mot ”sonskapet”. I slutänden är därför all sekulär feminism och all feministteologi som stöder sig på denna dömd att misslyckas. Coakley målar upp en skarp gräns mellan det sekulära och det teologiska.

Men kontemplationen medför inte bara en rening av begäret utan också en insikt om att den Gud som begäret riktas mot till sin natur är treenig. Coakley hävdar att en akademisk teolog också måste vara en sådan kontemplerande människa. Det är ett lovvärt försök att föra samman teori och praktik.

Flera problem uppstår dock här. Ett är att Coakley genom denna figur skapar en position åt sig där hon blir i det närmaste onåbar för kritik. Den som inte har kommit till Coakleys slutsats om att begäret behöver renas i kontemplationen eller om att människan kan ha kunskap om att Gud är treenig (om än en föränderlig sådan), kan därför alltid bemötas med argumentet att hon inte har kontemplerat tillräckligt eller på rätt sätt.

Eftersom människan kan veta att Gud är Fader, Son och Ande finns det i Coakleys teologi en föreställning om gudsbilder som i sig själva sanna eller falska. Falska är många av de bilder som används i samtida teologi, eftersom de är godtyckligt plockade för att uppfylla mänskliga önskningar, enligt Coakley. Detta gör dem till avgudabilder.

Hennes ambitioner till trots framstår därför denna så kallade théologie totale som en hegemonisk teologi, som inte ger utrymme för annat teologiskt tänkande. Och detta är kanske något av det allra märkligaste hos Coakley. Den teologi som beskrivs som in via, på väg, där föreställningar ständigt förändras och vägen går genom mörker och osäkerhet, framställs samtidigt som den enda vägen. Det blir därför smått parodiskt när Sjögren hyllar Coakleys ”ödmjuka inställning” som utmanar både den ”tvärsäkert ” och den ”relativistiskt” lagda.

Däremot håller jag med Sjögren om betydelsen av kritisk teologisk reflektion för att förstå och utveckla samhället. Föreställningen om ett sekulariserat Sverige till trots, kommer de stora frågorna om flyktingmottagande, jämlikhet och utanförskap inte att kunna bearbetas utan en kritisk och konstruktiv analys från såväl muslimska, judiska och kristna teologer som från andra.

Hos Coakley finns ett genomgripande försök att adressera centrala frågor i teologi och samhälle från en annan vinkel än den dominerande. I denna teologi finner vi både något krävande och något bekant som gör den tilltalande också för många i kyrkorna.

Men vi lever i en värld där människor förtrycks på grund av sitt tänkande, sin religion, sin sexuella läggning och sitt kön och ett stort antal människor drivs på flykt av sådana skäl, just i detta nu. Därför måste frågan ställas: Går vägen till förändring verkligen genom en teologi som framhåller sexuell askes, avskärmar sig mot sekulära teorier, avfärdar andra människors erfarenhet av Gud och gör anspråk på exklusivitet?

Lovisa Nyman
präst och docktorand i systematisk teologi vid Centrum för teologi och religionsvetenskap i Lund. I sin avhanding undersöker hon den femenistiska teologins relation till begrepp som beroende och frigörelse, och diskuterar där särskilt Sarah Coakleys teorier.