Berättelse som rör vid ont och gott i livet

"Du är inte gammal, du är bara klassisk, som ett gammalt vin som bara blir bättre för varje år som går.

Sådana gratulationskort kan man få om man passerat femtio, måhända redan efter fyrtio. De kallas humorkort och det humoristiska är väl att om man jämförs med ett gammalt vin är det okej att kallas gammal.

Bok: I skrivande stund

Författare: Merete Mazzarella
Förlag: Schildts & Söderströms förlag

”Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal”, skriver Merete Mazzarella i sin senaste bok, en essäistisk dagbok om åldrandet och om att försöka leva bredare, fylligare, djupare än som ung. Hon skriver den i november 2023 när hon har ett drygt år kvar till sin åttioårsdag.

”Åttio har jag alltid tänkt på som en vändpunkt”, skriver hon i denna sin mest personliga bok hittills av de drygt trettio hon gett ut.

Jag fylls av energi genast i inledningen när hon skriver att hon inte vill ha omskrivningar som årsrik eller äldre, som är så typiskt Sverige, ”som alltid vill ha omskrivningar”. Nej, finlandssvenska Mazzarella vill ha kvar ”gammal” som ett ord som varken väcker skräck eller kränkthet.

Tack! Som jag själv retat mig på att inte ens pensionärer här i landet vill kallas gamla, som om det vore något negativt. Vilken signal skickar det till yngre generationer? Olust eller obehag inför åldrande i värsta fall.

Mazzarella påpekar förresten att vi i det ordkänsliga Sverige fortfarande använder ordet demens, som man i Finland ersatt med minnessjukdom.

Hennes bok rör vid både ont och gott i livet. Här finns allvarliga reflektioner om klimatkrisen och dödshjälp, om ChatGPT, om alla dem som inte hann fylla sjuttiofem och om den nya rörelsen av människor som försöker bli tvåhundra år.

Men här finns också livsglädje, obetalbar humor och lite kändisskvaller. Som när hon berättar om när hon fick sin diagnos artros i höften och först kände sig som en arg femåring. ”Jag hade börjat sympatisera med drottning Silvia som lär ha ett avtal med pressfotografer om att de inte får ta bilder av henne när hon stiger in i eller ut ur en bil.”

Igenkänningsfaktorn är hög, framför allt för oss som passerat sextio, när hon skriver om sina iakttagelser kring barndom, ungdom, familje- och arbetsliv förr och i dag.

Men, och det här är väsentligt, detta är absolut inte en bok bara för gamlingar att nostalgiskt sucka eller le lite åt.

Här finns tidsaktuella betraktelser med adekvata resonemang även för alla i generationerna X, Y, Z och Alpha, det vill säga alla de som är födda från 1981 ända till efter 2010. 

Författarinnan är visserligen nittonhundratalsmänniska, men modern och medveten och inser att hennes generation inte längre ska tro ”att det är oss alla ska lyssna på, att det är vi som har tolkningsföreträde.” 

Får jag därför föreslå att vi i våra familjer eller vänkretsar skapar en bokcirkel med gamla, medelålders och unga, mor- och farföräldrar, barn och barnbarn där vi läser den här lättlästa boken (många korta avsnitt, ungdomar!) och sen pratar om den tillsammans över ett middagsbord.

Vilket fredagsmys det kan bli! För om vi har tur, kan vi alla bli urgamla. Och då är det bra att ha funderat lite över den saken i förväg.