Bitvis gastkramande roman om familj i glädje och sorg

Den här romanen handlar om en dysfunktionell familj. Sådana har beskrivits i åtskilliga romaner och noveller. Men på ett par punkter bryter den här berättelsen mönstret och ökar läslusten för varje blad jag vänder.

Det första är att Sverige från 1940-talet fram till 1995 skildras ur en annorlunda religiös vinkel och tryfferas med historiskt och politiskt initierade skildringar från murens Tyskland, före, under och efter. 

Det andra är huvudkaraktärernas olika hantering av den ständigt närvarande religiösa tron och vad den gör med dem, oavsett om de bryr sig om Jesus eller inte. Här finns både ”människodjävlar” och dubbelmoralistiska skvallerkärringar vid sidan av äkta och ärliga troende människor. 

Allt kretsar kring familjen Johansson med patriarken John, den framgångsrika uppkomlingen, trävaruhandlaren på Östre­gård, mäktig både i samhället och i Missionskyrkan, hans gråtmilda, passiva hustru Anna och barnen Margareta, Evert och Magnus i byn Hult någonstans i Sverige. 

Debutanten Michael Vallinder gestaltar familjen trovärdigt och berörande, men också bitvis råbarkat och brutalt. 

Nästan outhärdlig är skildringen av hur John återkommande skoningslöst pryglar Evert, han som har pianofingrar och är gudabenådat musikalisk. John går i gång på underkastelse, men svassar själv för kyrkoherden och provinsialläkaren. Han har en udda hobby: i sitt kartotek noterar han negativt skvaller om grannar och bybor som berättas för honom. Att användas vid lämpliga tillfällen. 

Margareta är huvudkaraktären som vi mest får följa och som drabbar mig starkast ur ett kvinno­perspektiv. Räknar jag rätt är hon född 1933 och skulle i dag ha kallats feminist.

Hon får aldrig ordning på sitt liv, trots begåvning, integritet, mod, attraktionskraft och människor (ytterst få, men ändå) runt sig som vill henne väl. Redan på bokens första sida är hon, det briljanta läshuvudet, på väg till Polen för att göra en illegal abort. 

Misslyckandena bara fortsätter och jag blir upprörd över att hon träffar fel män hela tiden. Ett relationsdrama är denna släktsaga också. Därutöver ett religionsdrama för var och en att reflektera över.

En smärre invändning: Titeln ­Miraklernas höst är missvisande. Den kan göra att läsare avstår romanen på grund av den fantasy-vibb som ordet mirakel ger. Men jag lovar, här finns inga övernaturligheter, bara onaturligheter som våld och brutalitet i en bitvis gastkramande roman om en familjs livsresa i glädje och sorg.

Jag tänker på Margareta långt efter att jag slagit igen pärmarna. Kan inte släppa henne och får inga svar på varför det går så hjärtskärande illa för henne. Är det för att hon ”är i exil från livet”, som det står någonstans. Verkligheten plågar henne, säger hon ju. 

Är det för att hon inte förstår varför Jesus benämns den söte eller varför Gud inte hjälper den som hjälper sig själv. Eller rentav för att hon ”hela livet väntat på den underbara förlossningen”, som hon på ålderns höst konstaterar. Ingen vet.

Just därför är detta en bra berättelse som stannar kvar.

Yvonne Ingman