Kultur

Björn Wiman: Midsommar är en sorts inverterad påsk

Nu vänder det. När klockan slår tolv på midsommaraftonens natt sker den brutala växlingen mellan frälsning och förtvivlan. Den långa vandringen mot höstens mörker har börjat, konstaterar Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman.

Midsommaraftonen är inte bara, som det ofta sägs, Sveriges egentliga nationaldag. Det är också skapelsens stora fest – kulmen på den uppladdning av ljus som ägt rum i världen sedan de första värmande solstrålarna träffar huden i slutet av de mörka vintermånaderna. Fram till midsommarafton går allt framåt: växtlivet, tillförsikten, vår förväntan på den kommande sommaren.

Men om midsommarhögtiden är skapelsens stora fest är den också – ofrånkomligen – dess baksmälla. Vid inget annat tillfälle på året blir vi vårt predikament, långt upp på jordklotet, så smärtsamt tydligt som i denna natts brutala växling mellan frihet och plikt, klarhet och mörker, frälsning och förtvivlan. När klockan slår tolv på midsommaraftonens natt, och ljuset är som ljusast, börjar också den långa vandringen mot höstens mörker.

Denna upplevelse av världens dualitet är profan och sakral på samma gång – precis som midsommaraftonen själv är en knutpunkt av förkristen folktro, frisläppt naturdyrkan och folkhemska dryckestraditioner. Erfarenheten är också, i åtminstone vår del av världen, tidlös. I 1800-talsskalden Carl David af Wirséns främsta tillskott till både kyrkomusiken och litteraturhistorien, psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt”, talar de två inledande verserna om växtlighetens rikedom, om fagra örtesängar och yra fåglar som prisar sin sommarro i fröjd och hopp. Men det är inte allt. Också här, mitt i denna hänförande skönhet, kommer insikten om den ofrånkomliga morgondagen till uttryck i en dyster men verklighetsbaserad insikt: ”Allt kött är hö / och blomstren dö / och tiden allt fördriver”.

Även i psalmen ”I denna ljuva sommartid” avbryts jubelsången över midsommarens prakt och härlighet av ett nästan omärkligt memento mori. Sommarens ”sköna gröna kläder”, påminner textförfattaren, är endast en täckmantel för ”jordens svarta mull”.

Vi har både friheten och ansvaret att välja. Och miraklet kan ske när vi väljer det rätta.

Kanske ska man se dessa två kyrkosånger som klassiska exempel på den oföränderliga insikten om att midsommaren inte alltid blir den blomsterbekransade dröm som vi önskar att den ska vara. Den förtrollade strålglans som återges på till exempel Anders Zorns klassiska berömda målning ”Midsommardans” är i dag ofta utbytt mot en verklighet av fleecetröjor, utspillda burköl och regnstänk i senapssillen. Om det stämmer att midsommarafton är vår riktiga nationaldag så är det sekulära samhällets verkliga sorgedag alltså inte långfredagen utan långlördagen, den blytunga dagen efter årets kortaste natt, då kulmen är nådd och både mörkret och det stora vemodet rullar in.

Och kanske är det ingen orimlig tanke att se midsommaren, Johanneshögtiden, som ett slags inverterad motsvarighet till påsken. Under midsommaren går vi ju från uppståndelsens vilda lyckorus till insikten om det långsamma utslocknandet, medan påsken beskriver den motsatta rörelsen – från dödens djupaste sorg till uppståndelsens hopp och glädje.

Dualiteten i de två högtiderna är dock densamma. Och i denna dualitet finns, tror jag, en kunskap som vi bör bejaka, eftersom den säger något väsentligt om mänskligheten och vår roll som medskapare i skapelsen.

Ingenstans kommer denna potential till tydligare uttryck än under ett stycke i Johann Sebastian Bachs oratorium ”Matteuspassionen”, som utgör ett ovedersägligt bevis på att en annan värld än den vi har runt om oss är möjlig.

Vad är det då som händer? Det handlar om det tillfälle i andra delen av Bachs väldiga körverk, där kören förkroppsligar den folkhop som i besinningslös vrede och disharmoni skriker och rasar mot Jesus. Det är då det inträffar. Utan förvarning avbryter kören sina aggressiva utfall – och övergår efter en sekundkort tystnad i en eftersinnande, skulpturalt stillsam koral: ”Wer hat dir so geschlagen”. Från en hysterisk och hänsynslös mobb till ett förlåtande och ömsint samverkande kollektiv – på bara ett komprimerat ögonblick av tystnad. Det är ett mirakel.

Hur är detta underverk möjligt? Vem är det som åstadkommer det? Vilken makt visar oss så handfast att en annan mänsklighet är möjlig?

Att sänka ner en haj i konserverings­medel är ju ett sätt att stoppa förgänglig­hetens härjningar.

Kanske är det Bach själv som ingriper, kanske är det någon annan. Men oavsett vad eller vem vi tror på så är detta ögonblick en konkret illustration av mänsklighetens potential. I vår värld, i vår tid, där så mycket tycks vara på väg åt fel håll är det vi själva som har makten att få slut på det vi upplever som vansinne. Det är vi som kan ingripa och säga: ”Stopp! Detta som vi håller på med är outhärdligt! Vi kan inte ha det så här längre!”

Musiken visar att en sådan plötslig omvändelse inte bara är en dröm, utan en faktisk realitet. Den visar att när läget är som mörkast kan vi människor förvandlas till vår motsats.

Men det som musiken också visar är att vi inte ska ta ljuset för givet, inte ens när det är som ljusast. I varje människa finns en tunn hinna mellan godhet och grymhet – en skör gräns mellan medkännande humanism och rasande ursinne. Det är denna dualitet som ger oss den intuitiva förståelsen för både vinterns köld och midsommarens löftesrika värme och det är den som varje år, på sommarens både ljusaste och mörkaste dag, ger oss möjligheten att delta i skapelsen av den värld vi lever i.

Allt detta ska vi veta när ljuset kulminerar för att sakta börjar dra sig tillbaka från vår del av jorden. Vi har både friheten och ansvaret att välja. Och miraklet kan ske när vi väljer det rätta.

Fotnot: Texten är hämtad ur den kommande utgåvan av Kyrkokalendern (Verbum) och publiceras denna vecka i både Kyrkans Tidning och Dagens Nyheter.

Taggar:

Midsommar

Läs vidare